Historia

Det

Bonnstan – böndernas stad i Skellefteå

Kyrkstäder är en företeelse som begränsas till norra Norrland och de svenskspråkiga trakterna av Österbotten. I Sverige har det funnits drygt 70 kyrkstäder, men det finns endast 16 ”levande” kyrkstäder kvar, däribland i Skellefteå (se karta).

En av de äldsta kända skildringarna från kyrkstaden i Skellefteå ger Carl von Linné från sitt besök 1732: ”inwid kyrkian Siällefte, en oräknerlig hoop af huus, liksom en artig stad, med hwita skorstenar, bygd uthi 2:ne gator, med tvärgator bestående af 350 à 400 huus. De swarade mig att hvar bonde i socknen hade sitt huus, uthi hwilket han war om högtidesdagarna.”

Varför finns kyrkstugor?

Kyrkstäder anlades eftersom det sedan slutet av 1600-talet var kyrkogångsplikt i landet, dvs. man var tvungen att besöka kyrkan. Kyrkhelgerna hade lite olika tyngd. Jul, påsk, pingst och mickelsmäss har kallats storhelger. Då inbjöds det alltid till nattvardsgång och högmässan kunde vara i mer än två timmar. Mikaeli var årets sista stughelg och var välbesökt av alla åldrar.

År 1681 fastställdes kyrkogångsplikten för hela Västerbotten. Socknen var stor – Skellefteå storsocken innefattade även Norsjö på den tiden – och av förståeliga skäl kunde man inte vandra fram och tillbaka till kyrkan på en dag när det rörde sig om flera mil. Inte ens när man började använda sig av häst och vagn kunde man kräva närvaro varje helg.

Om man bodde inom en radie av en mil, skulle kyrkan besökas varje helg av minst en i hushållet, vid högst två mils avstånd var annan helg och ett mindre antal gånger ju längre man hade till kyrkan. Om ingen mötte upp från gården fick man böta 1 daler kopparmynt, nästa gång 2 daler. I mitten av 1700-talet upphörde krav på böter.

Bonnstan i Skellefteå

Kamrarna i Bonnstan i Skellefteå ägs privat och har på senare år fått något av en renässans. De består av 116 hus och nästan 400 kammare. En del stugor består av envåningshus med fyra olika kammare med en gemensam murstock, andra består av tvåvåningshus med åtta kammare. Några hus är friliggande. Alla står i räta rader efter ett rutnätsystem. Bonnstan byggnadsminnesförklarades 1982 och det innebär vissa restriktioner för ägarna.

I kammaren, som vanligtvis är mellan tolv och sexton kvadratmeter, finns ingen elektricitet, bara en öppen spis. Ibland har en vedspis satts in, förmodligen efter att man moderniserat i hemmet. Bonnstan i Skellefteå är den enda av de bevarade kyrkstäderna som är oelektrifierad och alltså den mest ålderdomliga.


Med häst och vagn genom Bonnstan 1943

Kamrarna är alla timrade och mellan timmerstockarna har man ofta drevat med björnmossa eller lerklinat. På 1930-talet kom nymodigheten att spänna ”örvikspapp” (tillverkad vid sulfitfabriken i Örviken 1908-1938) på väggarna, och det var många som gjorde det. Denna var våt när den spändes och spikades med nubb i hörnen och vid taket och golvet och när den torkade så blev väggen helt slät, samtidigt som den isolerade från drag. Sedan blev det vanligt att man tapetserade på pappen. Taken är oftast vitlimsmålade och golven kan vara oljemålade, breda plankor. I sällsynta fall är det ett skurgolv, då skall det bara såpskuras.

På väggen satt den obligatoriska pinnlisten i trä, på vilken man hängde kläderna. Helgdagskläderna förvarades förr i kamrarna mellan besöken, men på 1900-talet började man ta hem kläderna. Helgdagskläderna tidigare var för en man vadmalskostym med överrock, krimmermössa eller skärmmössa och kängor med galoscher. Kvinnorna hade alltid mörk klänning, kappa och svart hilka. På fötterna remmade skor och galoscher.

Bonnstans betydelse

I Bonnstan har mycket timat genom åren. Den var belägen i centrum av en mycket spridd befolkning och förutom att besöka högmässan så hade kyrkstaden en social funktion. Från prediko­stolen lästes kungörelserna upp; födda, döda och lysning för brudpar, tider för marknader, skatteuppbörd och vägunderhåll. Man kunde dela glädje och sorg med andra. Här fanns en marknadsplats och här träffade man sina vänner, släktingar och kanske sin tillkommande och behövde inte tänka på vardagens slit. På höstarna, vid Mikaeli, var här en informell arbetsförmedling – drängar och pigor kunde städslas av nya bönder. Här såldes hästar och varor och här roade man sig på kvällarna. Och här samlades man till ting.

1845 fick Skellefteå sina stadsprivilegier och staden började ta form. Borgarna och bönderna byggde var sin stad intill varandra längs Skellefteälvens strand. Tack vare att Bonnstan inte låg på för stadens utveckling värdefull mark, har den fått stå orörd. Kyrkstugorna byggdes upp byavis tätt intill varandra.

Liv och leverne

Man vet att av socknens femtio krogar fanns fem i detta område. Till och med en länsman drev en lönnkrog i Bonnstan. Flera lönnkrogar ägdes av kvinnor. År 1721 kom en kunglig förordning mot öl- och brännvinsförsäljning på Prästbordets ägor. Förbudet åtlyddes dock inte. Ända in på 1900-talet hade man speciella poliser i kyrkstaden.

Nattfrieriet var en sed som praktiserades i byarna, men särskilt i kyrkstugorna. Ett gäng ynglingar knackade på fönstret där man visste att det bodde flickor. När man fångat uppmärksamheten läste man en friarramsa som skulle beveka flickorna att släppa in dem för att prata. Man skulle ”prata in sig.” Man talade nästan bara dialekt, men även rikssvenska ibland. Flickorna skulle inte visa sig så angelägna, utan efter mycket trug kunde de släppa in de pojkar som de var intresserade av.

Efter att de bjudits på kaffe och hembakt och mycket prat, kunde man bestämma sig för att ligga i samma säng. Men det var ytterst anständigt. Pojken fick inte ta av sig finbyxorna och flickan behöll snörliv och klänning. Det var endast skor och ytterkläder som togs av innan man kröp in under fårskinnsfällen tillsammans.

Hade ytterligare en flicka legat i sängen utan kavaljer, sa man att hon ”brände tegel”. En pojke som inte lyckats hitta någon flicka och fick gå ute om natten, sades ”gå brandvakt.”

Nyfikna unga män gick runt på natten och försökte ta reda på vilka som låg tillsammans. Vid femtiden fick pojken stiga upp efter en genomvakad natt. Nästa dag var det stora samtalsämnet vilka som ”bört”, det vill säga vilka som kanske skulle komma att bli ett par.

Fast ibland tog man en risk. En historia förtäljer följande: En pojke som varit till Bonnstan började se alltmer bekymrad ut eftersom dagarna gick. Mamman dristade sig till att fråga:

– Men pajk, höre jer he? Dö ha väl eint dreppe nan?

– Naa! svarade pojken med en djup suck. – Tjwert åm!       (översättning)

Bränder genom åren

Den första större eldsvåda som härjat Bonnstan inträffade den 3:e juni 1672. Därefter ville man få bort stugorna nära kyrkan så att en storbrand inte skulle riskera en kyrkobrand. Därför kom bebyggelsen att utsträckas öster om sockenstugan (där församlingshemmet nu står) och in på drygt halva det nuvarande kyrkstadsområde

Drygt 160 år senare var det dags igen. En dag i slutet av september år 1835 utbröt eld – man gissade på mordbrand, sedan några fattiga tagit sig in i ett stall för att värma sig – och de flesta stugorna brann ned. Inte mindre än 650 bönder bad att få bygga upp nya kyrkstugor strax efteråt och 1837 kunde den nya staden ta form. De stugor som klarade sig flyttades så att staden utsträcktes åt öster till det läge den har idag.

Torsdagen den 27 maj 1874 brann två hus med åtta kamrar i nordöst norr om landsvägen. Den 26 juni 1891 utbröt brand sydöst om landsvägen, ”tio à elfwa kamrar äro dels nedbrunna och dels mer eller mindre skadade”, skrev tidningarna. En mordbrännare häktades och fick 10 års straffarbete. Rester efter den branden kan ha hittats vid renovering 2014, se mer text här.

I slutet av juli 1937 brann ett dussin hus, cirka 40 kammare och sockenarresten, i den nordvästra delen av staden. Stallarna klarade branden, men revs i samband med sanering innan Skellefteå stad firade sitt 100-årsjubileum i juni 1945 (mer här). På den öppna plats som uppstod kunde det första i raden av midsommarfirande ske år 1953.

Resterna efter branden syns tydligt, men också en mängd bodar och stall som fanns norr om husen. Husraden längst ner till vänster är borta, men i norra raden längst mot Nordanå har en ny rad byggts upp sedan bilden toga. Kornboden finns inte på plats nära Brunnsgården. De flyttades dit 1971. Se bilden nedan.

 

Flygfoto från 1937.

 

Den 24 maj 1970 utbröt åter en brand varvid en stuga totalförstördes och en fick genomgå omfattande reparationer och det uppstod mindre bränder i ett tiotal, så att brandmännen tvingades hugga sönder taken för att komma åt brandhärdarna

Den senaste stora branden utbröt natten mot 27 oktober 2012, varvid två hus med sammanlagt 16 kammare i Bonnstans västra del totalförstördes. Genom att räddnings­tjänsten med hjälp av grävmaskin kunde trycka ihop de brinnande husdelarna mot mitten lyckades man klara intilliggande hus med bara små skador. Mer info och bilder finns här.

I november 2013 upptäcktes ännu en anlagd brand, men man lyckades som tur var släcka den innan den spred sig utanför den aktuella kammaren. En man dömdes senare till fängelse för delaktighet i båda de senaste bränderna, en dom som senare minskades till ”vård och behandling av frivården i samråd med psykiatrin” (se Aktuellt mars 2014).

 

Storsvagåret 1867

Rubr kan vara av intresse genom anknytning till Bonnstan och den händelse som ofta kallas Ostvikskriget.

Nedanstående är ett utdrag av delar från radioprogrammet ”Ett satans år, Norrland 1867″ (av Olle Häger, Carl Torell, Hans Villius, SR:s Förlag 1978) och ger en talande bild av bakgrund och betingelser för det allmänna försörjningsläget i Norrland, som ger en förklaring till ”Ostvikskriget”.

 

”Giv oss, o Gud ett dagligt bröd,

Förskona oss från hungersnöd;

Bönen står kvar i svenska psalmboken. Den sjungs nu aldrig. Men en gång i tiden angick den oss och 1867  sjöngs den (?källa?) av svartklädda, rädda människor i fullsatta kyrkor i svältlandet Norrland.

Det var en tid då Sverige ännu var en by på landet. Fyra människor av fem levde av jordbruk. Ännu slog familjen och släkten vakt om sin jord, som den alltid gjort. Ännu hade bonden ansvar för alla som bodde på hans gård och mark och ända tills nu hade han haft rätt att ge pigor och drängar stryk.

Men 1867 var den stabila byn på landet på väg att sprängas, för Sverige var mitt inne i en våldsam befolkningsökning. Med nya mediciner, bättre hygien och bättre mat levde man längre. 1867 hade medellivslängden stigit till hela 43 år för män och 46 för kvinnor.

Den här väldiga befolkningsökningen höll på att slå sönder det gamla byasamhället. Allt fler blev utan jord, trots att man bröt mark och trots att man försökte dela upp gårdarna på de många arvingarna. Piga och dräng kunde man bli, men inte bonde med egen gård. Böndernas döttrar fick ”gift ner sig”, för det var bönderna som hade de största familjerna. Torpare och backstugusittare gifte sig ofta sent och fick inte så många barn.

Så höll bondeklassen på att splittras. Klyftan vidgades mellan storbönder, torpare, backstugusittare, inhyseshjon och ”löst folk”. De fattiga blev fler.

Det här var samtidigt den tid då skiftesreformen rullad fram över byarna i Norrland. Gyttret av små spridda åkerlappar slogs ihop till något så när sammanhängande åkrar. Någon eller några av bönderna fick flytta bort från själva byn och bygga nytt.

På det sättet blev jordbruket effektivare. Men de många som var utan jord trängdes bort från samfälligheter och allmänningsmarker som de tidigare kunnat nyttja. Laga skiftets nya gränser och rågångar avslöjade obarmhärtigt deras verkliga fattigdom.

1860-talet var ett årtionde av upprepade missväxtår i Norrland. Sädesbingar och sockermagasin länsades, kor fick nödslaktas. Gammaldags brukningsmetoder och otillräcklig gödsling utarmade jorden. Frosten härjade vattensjuka och odikade åkrar. ”Här underhålles kreatur både vinter och sommar så illa och äro inhysta i så mörka och osunda kyffen att de med knapp nöd kunna framsläpa sin usla tillvaro”, skrev doktor Ångström i Lycksele i en motion till Västerbottens landsting 1865. ————————-

 

 Icke löv, icke gräs:

Zakarias Wallmark från Kvarnriset i Burträsk dog 37 år gammal i lungsot. På fullklottrade väggalmanackor förde han bok också över svältens vår 1867:

Den 22 maj kl 11.30 på dagen var det 1 grad kallt med vinden från nordost. Stickbuskarna stå ännu stångraka på träsket och snödjupet är 1½ aln.

Den 25 maj: Kallt blåst och aldrig töat, alldeles fullt snöföre, snödjup 1 1/4 aln. Den 24 maj körde vi på landfast is och ingen stickbuske var löstinad.

Den 1 juni: Kört isen med gott slädföre.

 Den 17 juni: Blev träsket rent från is och på aftonen blev det stark storm och mycket regn.

Den 19 Juni: Släppt ut korna. Snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad och intet gräs.

Inte förrän vid midsommar kunde man så i Kvarnriset. Det var den värsta vår (?källa?) som någonsin drabbat Norrland. Den förlamade och märkte människor som redan hade sex magra år bakom sig.

Vid det här laget var förråden slut och magasinen tömda. Karavaner av hästar och slädar drog 20-30 mil ner i landet och över till Finland för att försöka skaffa spannmål. Priserna bara steg. En tunna råg kostade till slut upp mot 50 riksdaler, mer än en månadslön för en vanlig industriarbetare. Det var frestande för handlarna att spekulera och sko sig om de kommit över någon last av korn eller råg.

Från de fattigaste byarna började det komma larmrapporter om svält och nöd. Resenärer från marknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog berättade om människor som tvingades att leva i yttersta armod. Tidningen Fäderneslandet skrev den 12 juni att en änka och två minderåriga barn hittats ihjälfrusna i en stuga i Burträsk. På kajerna i norrlandshamnarna stod folk och väntade i dagar på den första båten. I mer än ett halvår hade Norrland varit isolerat och infruset. Sådan var våren och försommaren det stora svagåret 1867. ——————————

För att ytterligare belysa försörjningssituationen följer här ett axplock utdrag ur stämmoprotokoll från Skellefteå Socken:

(2dra Februari 1867) §8  Som det förlidet höst hemtagna quantum spannmål för de fattigas behof vore utdelat, eller tagit slut, uppdrogo Sockenmännen åt Kommunalnämndens Ordförande att medelst entreprenad-auktion uppköpa 100 Tunnor godt korn för fattigvården ————–

(26te Maj 1867) ————-inlyste till denna dag för att höras öfver en av åtskillige af kommunens medlemmar väckt fråga, huruvida skäl icke för handen  att, till hindrad och af hjelpande af den rådande nöden, ingå till Kung.l Majst. med underdånig anhållan att hitsändande af undsättningsspannmål vid första lägenhet.————- ———- att kommunens innevånare igenom frostskador å årsväxten 1862, 1863, 1864, och 1865 lidit betydande förlust;———————– att igenom de ogynnsamma konjunkturerna på ortens binäringsprodukter, trävarar, tjära mmbrist på arbetsförtjänst uppstått hvarigenom en mängd familjer, hvilka förut genom dessa hjelpkällor haft sin utkomst, nu nödgas anlita fattigvården för sina daglige behof af mat —————-

(26 Augusti 1867)  —————utan tycktes vara tämligen gifvet, att innevarande års sädesgröda skulle blifva under medelmåttan och derest frost inträffade missväxt —————-

(29 September 1867)  Då enligt  ingångna underrättelser från de flesta byar, så allmänna frostskador under denna och Augusti månad öfvergått socknen, att det är få ställen, som icke till större eller mindre del lidit deraf, den omständigheten oafsedd, att grödan äfven der icke blifvit frostskadad, till följd af sin omogenhet innehåller föga kärna;—————–

(30de Oktober 1867)  Då en så svår och allmän missväxt öfvergått kommunen, att man i mannaminne icke sett en dylik, och nöden, dels till följs deraf och dels till följd af bristande arbetsförtjänst samt en ovanlig knapp penningtillgång, redan vore så stor , att vägar och gator vimlade af betlande, bestående icke allenast af personer från arbetaklassen utan äfven af skatteböner, en nöd, som dock torde anses vara i början —————-

 

Så till krigsförloppet: Den uppgjorda tiden att mötas på  var inne och de samlades på Bonnsta’torget. Men där mötte dem ett förfärligt oväsen. Ostvikare och och Östanbäckare, uppgående till ett 30-tal, kommo åkande på lastflakar och väpnade med järnrör, yxor och liar. Staden skulle stormas och mat rövas.

Men mitt på Bonnsta’torget stötte de på stadsfiskal Svedberg till häst, skjutande skott på skott. Det var full drabbning redan, krigshetsen blossade upp i sinnena och vem vet vad ändalykt det tagit, om icke en lycklig tillfällighet kommit emellan.

Vår danslystna ungdom var tillstädes och ville ej vara overksamma den heller. Den tog sig före att sätta sig upp på ostvikarnes flakar, vände dessa och körde så för hin i våld allt vad halen kunde. Krigsredskapen slungades utefter vägen och krigiskheten blåste bort, så när hästarna stannade Stormyran i Kågeskogen, voro Ostvikare och Östanbäckare glada att de med livet ha sluppit undan packet och vände om till sitt land. (Webbmasters notering: Utdrag ur Gustaf Renhorns version i VB läns hembygdsförenings årsbok1920, En händelse i skelleftebygden 1867)

(Förutom referat av Sockenstämmoprotokollen, utdrag ur ”Ett satans år, Norrland 1867”)

(—-) =noteringar av Webbmaster.

 

Bonnstan idag

Under 1930- och 1940-talen förbättrades kommunikationerna med bland annat bussförbindelser, och betydelsen av Bonnstan för övernattning minskade och den började förfalla. På 1950-talet ville Skellefteå landsförsamling och kyrkstadsstyrelsen försöka levandegöra Bonnstan och få kammarägarna att utnyttja stugorna igen. Tack vare Vuxenskolans och Skellefteå museums kyrkhelg med marknad (som tillkom 1971) tillsammans med nämnda midsommarfirande, har intresset för kyrkstugorna ökat och bidragit till upprustning och förnyad tradition. Från 2003 håller Kammarägarföreningen Bonnsta´helg en helg i augusti och numer även Lördagsmarknader. (se under fliken AKTUELLT).

Seden att bo i Bonnstan under konfirmationen förekommer kanske inte idag, men på vårarna skuras och fejas det friskt inför det årliga midsommarfirandet igen.

Birgitta Bjurman (uppdaterat 2012, tillägg om branden 2012 av Ulf Torstensson). Uppdaterat  2017 av Webbmaster med avsnittet STORSVAGÅRET 1867.

Källor:
Norrländsk uppslagsbok del 2 s. 378-386
Västerbotten 1988, del 1
”Dramatik i Bonnstan” NV 1989, text av Lars Jonsson

En utförlig beskrivning av Bonnstans utveckling från 1600-talet till idag

Mer att läsa om Bonnstan