Historia

Det

Bonnstan – böndernas stad i Skellefteå

Kyrkstäder är en företeelse som begränsas till norra Norrland och de svenskspråkiga trakterna av Österbotten. I Sverige har det funnits drygt 70 kyrkstäder, men det finns endast 16 ”levande” kyrkstäder kvar, däribland i Skellefteå (se karta).

En av de äldsta kända skildringarna från kyrkstaden i Skellefteå ger Carl von Linné från sitt besök 1732: ”inwid kyrkian Siällefte, en oräknerlig hoop af huus, liksom en artig stad, med hwita skorstenar, bygd uthi 2:ne gator, med tvärgator bestående af 350 à 400 huus. De swarade mig att hvar bonde i socknen hade sitt huus, uthi hwilket han war om högtidesdagarna.”

Varför finns kyrkstugor?

Kyrkstäder anlades eftersom det sedan slutet av 1600-talet var kyrkogångsplikt i landet, dvs. man var tvungen att besöka kyrkan. Kyrkhelgerna hade lite olika tyngd. Jul, påsk, pingst och mickelsmäss har kallats storhelger. Då inbjöds det alltid till nattvardsgång och högmässan kunde vara i mer än två timmar. Mikaeli var årets sista stughelg och var välbesökt av alla åldrar.

År 1681 fastställdes kyrkogångsplikten för hela Västerbotten. Socknen var stor – Skellefteå storsocken innefattade även Norsjö på den tiden – och av förståeliga skäl kunde man inte vandra fram och tillbaka till kyrkan på en dag när det rörde sig om flera mil. Inte ens när man började använda sig av häst och vagn kunde man kräva närvaro varje helg.

Om man bodde inom en radie av en mil, skulle kyrkan besökas varje helg av minst en i hushållet, vid högst två mils avstånd var annan helg och ett mindre antal gånger ju längre man hade till kyrkan. Om ingen mötte upp från gården fick man böta 1 daler kopparmynt, nästa gång 2 daler. I mitten av 1700-talet upphörde krav på böter.

Bonnstan i Skellefteå

Kamrarna i Bonnstan i Skellefteå ägs privat och har på senare år fått något av en renässans. De består av 116 hus och nästan 400 kammare. En del stugor består av envåningshus med fyra olika kammare med en gemensam murstock, andra består av tvåvåningshus med åtta kammare. Några hus är friliggande. Alla står i räta rader efter ett rutnätsystem. Bonnstan byggnadsminnesförklarades 1982 och det innebär vissa restriktioner för ägarna.

I kammaren, som vanligtvis är mellan tolv och sexton kvadratmeter, finns ingen elektricitet, bara en öppen spis. Ibland har en vedspis satts in, förmodligen efter att man moderniserat i hemmet. Bonnstan i Skellefteå är den enda av de bevarade kyrkstäderna som är oelektrifierad och alltså den mest ålderdomliga.


Med häst och vagn genom Bonnstan 1943

Kamrarna är alla timrade och mellan timmerstockarna har man ofta drevat med björnmossa eller lerklinat. På 1930-talet kom nymodigheten att spänna ”örvikspapp” (tillverkad vid sulfitfabriken i Örviken 1908-1938) på väggarna, och det var många som gjorde det. Denna var våt när den spändes och spikades med nubb i hörnen och vid taket och golvet och när den torkade så blev väggen helt slät, samtidigt som den isolerade från drag. Sedan blev det vanligt att man tapetserade på pappen. Taken är oftast vitlimsmålade och golven kan vara oljemålade, breda plankor. I sällsynta fall är det ett skurgolv, då skall det bara såpskuras.

På väggen satt den obligatoriska pinnlisten i trä, på vilken man hängde kläderna. Helgdagskläderna förvarades förr i kamrarna mellan besöken, men på 1900-talet började man ta hem kläderna. Helgdagskläderna tidigare var för en man vadmalskostym med överrock, krimmermössa eller skärmmössa och kängor med galoscher. Kvinnorna hade alltid mörk klänning, kappa och svart hilka. På fötterna remmade skor och galoscher.

Bonnstans betydelse

I Bonnstan har mycket timat genom åren. Den var belägen i centrum av en mycket spridd befolkning och förutom att besöka högmässan så hade kyrkstaden en social funktion. Från prediko­stolen lästes kungörelserna upp; födda, döda och lysning för brudpar, tider för marknader, skatteuppbörd och vägunderhåll. Man kunde dela glädje och sorg med andra. Här fanns en marknadsplats och här träffade man sina vänner, släktingar och kanske sin tillkommande och behövde inte tänka på vardagens slit. På höstarna, vid Mikaeli, var här en informell arbetsförmedling – drängar och pigor kunde städslas av nya bönder. Här såldes hästar och varor och här roade man sig på kvällarna. Och här samlades man till ting.

1845 fick Skellefteå sina stadsprivilegier och staden började ta form. Borgarna och bönderna byggde var sin stad intill varandra längs Skellefteälvens strand. Tack vare att Bonnstan inte låg på för stadens utveckling värdefull mark, har den fått stå orörd. Kyrkstugorna byggdes upp byavis tätt intill varandra.

Liv och leverne

Man vet att av socknens femtio krogar fanns fem i detta område. Till och med en länsman drev en lönnkrog i Bonnstan. Flera lönnkrogar ägdes av kvinnor. År 1721 kom en kunglig förordning mot öl- och brännvinsförsäljning på Prästbordets ägor. Förbudet åtlyddes dock inte. Ända in på 1900-talet hade man speciella poliser i kyrkstaden.

Nattfrieriet var en sed som praktiserades i byarna, men särskilt i kyrkstugorna. Ett gäng ynglingar knackade på fönstret där man visste att det bodde flickor. När man fångat uppmärksamheten läste man en friarramsa som skulle beveka flickorna att släppa in dem för att prata. Man skulle ”prata in sig.” Man talade nästan bara dialekt, men även rikssvenska ibland. Flickorna skulle inte visa sig så angelägna, utan efter mycket trug kunde de släppa in de pojkar som de var intresserade av.

Efter att de bjudits på kaffe och hembakt och mycket prat, kunde man bestämma sig för att ligga i samma säng. Men det var ytterst anständigt. Pojken fick inte ta av sig finbyxorna och flickan behöll snörliv och klänning. Det var endast skor och ytterkläder som togs av innan man kröp in under fårskinnsfällen tillsammans.

Hade ytterligare en flicka legat i sängen utan kavaljer, sa man att hon ”brände tegel”. En pojke som inte lyckats hitta någon flicka och fick gå ute om natten, sades ”gå brandvakt.”

Nyfikna unga män gick runt på natten och försökte ta reda på vilka som låg tillsammans. Vid femtiden fick pojken stiga upp efter en genomvakad natt. Nästa dag var det stora samtalsämnet vilka som ”bört”, det vill säga vilka som kanske skulle komma att bli ett par.

Fast ibland tog man en risk. En historia förtäljer följande: En pojke som varit till Bonnstan började se alltmer bekymrad ut eftersom dagarna gick. Mamman dristade sig till att fråga:

– Men pajk, höre jer he? Dö ha väl eint dreppe nan?

– Naa! svarade pojken med en djup suck. – Tjwert åm!       (översättning)

Bränder genom åren

Den första större eldsvåda som härjat Bonnstan inträffade den 3:e juni 1672. Därefter ville man få bort stugorna nära kyrkan så att en storbrand inte skulle riskera en kyrkobrand. Därför kom bebyggelsen att utsträckas öster om sockenstugan (där församlingshemmet nu står) och in på drygt halva det nuvarande kyrkstadsområde

Drygt 160 år senare var det dags igen. En dag i slutet av september år 1835 utbröt eld – man gissade på mordbrand, sedan några fattiga tagit sig in i ett stall för att värma sig – och de flesta stugorna brann ned. Inte mindre än 650 bönder bad att få bygga upp nya kyrkstugor strax efteråt och 1837 kunde den nya staden ta form. De stugor som klarade sig flyttades så att staden utsträcktes åt öster till det läge den har idag.

Torsdagen den 27 maj 1874 brann två hus med åtta kamrar i nordöst norr om landsvägen. Den 26 juni 1891 utbröt brand sydöst om landsvägen, ”tio à elfwa kamrar äro dels nedbrunna och dels mer eller mindre skadade”, skrev tidningarna. En mordbrännare häktades och fick 10 års straffarbete. Rester efter den branden kan ha hittats vid renovering 2014, se mer text här.

I slutet av juli 1937 brann ett dussin hus, cirka 40 kammare och sockenarresten, i den nordvästra delen av staden. Stallarna klarade branden, men revs i samband med sanering innan Skellefteå stad firade sitt 100-årsjubileum i juni 1945 (mer här). På den öppna plats som uppstod kunde det första i raden av midsommarfirande ske år 1953.

Resterna efter branden syns tydligt, men också en mängd bodar och stall som fanns norr om husen. Husraden längst ner till vänster är borta, men i norra raden längst mot Nordanå har en ny rad byggts upp sedan bilden toga. Kornboden finns inte på plats nära Brunnsgården. De flyttades dit 1971. Se bilden nedan.

 

Flygfoto från 1937.

 

Den 24 maj 1970 utbröt åter en brand varvid en stuga totalförstördes och en fick genomgå omfattande reparationer och det uppstod mindre bränder i ett tiotal, så att brandmännen tvingades hugga sönder taken för att komma åt brandhärdarna

Den senaste stora branden utbröt natten mot 27 oktober 2012, varvid två hus med sammanlagt 16 kammare i Bonnstans västra del totalförstördes. Genom att räddnings­tjänsten med hjälp av grävmaskin kunde trycka ihop de brinnande husdelarna mot mitten lyckades man klara intilliggande hus med bara små skador. Mer info och bilder finns här.

I november 2013 upptäcktes ännu en anlagd brand, men man lyckades som tur var släcka den innan den spred sig utanför den aktuella kammaren. En man dömdes senare till fängelse för delaktighet i båda de senaste bränderna, en dom som senare minskades till ”vård och behandling av frivården i samråd med psykiatrin” (se Aktuellt mars 2014).

 

Bonnstan idag

Under 1930- och 1940-talen förbättrades kommunikationerna med bland annat bussförbindelser, och betydelsen av Bonnstan för övernattning minskade och den började förfalla. På 1950-talet ville Skellefteå landsförsamling och kyrkstadsstyrelsen försöka levandegöra Bonnstan och få kammarägarna att utnyttja stugorna igen. Tack vare Vuxenskolans och Skellefteå museums kyrkhelg med marknad (som tillkom 1971) tillsammans med nämnda midsommarfirande, har intresset för kyrkstugorna ökat och bidragit till upprustning och förnyad tradition. Från 2003 håller Kammarägarföreningen Bonnsta´helg en helg i augusti.

Seden att bo i Bonnstan under konfirmationen förekommer kanske inte idag, men på vårarna skuras och fejas det friskt inför det årliga midsommarfirandet igen.

Birgitta Bjurman (uppdaterat 2012, tillägg om branden 2012 av Ulf Torstensson)

 

Källor:
Norrländsk uppslagsbok del 2 s. 378-386
Västerbotten 1988, del 1
”Dramatik i Bonnstan” NV 1989, text av Lars Jonsson

En utförlig beskrivning av Bonnstans utveckling från 1600-talet till idag

Mer att läsa om Bonnstan