Om numreringen av kyrkstugorna
(ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2
av Ulf Lundström)
Ägare till stugorna tycks ha bytts en hel del under 1800-talet och första halvan av 1900-talet. En orsak till detta är de många nya församlingar som bröts ut ur Skellefteå socken. Norsjö socken med kapellförsamlingen Jörn bröts ut redan 1834. Genom branden 1835 miste bönderna i detta område sina stugor och stallar i den centrala kyrkstaden. Sannolikt uppförde de aldrig några nya byggnader i kyrkstaden efter 1835. De verkar inte heller ha behållit stugor i de mindre kyrkstäder som klarade sig från branden. När en brandsyn genomfördes 1847, nämns inga ägare från byar i Norsjö och Jörns församlingar. Nästa församlingsdelning genomfördes i början av 1870-talet, när Byske fick egen kyrka.
Efter delningen sålde bönderna i Byske församling sina kyrkstugor och stallar till bönder i Skellefteå socken. Som ett exempel kan tas den kyrkstuga (kallades kyrkobyskammare) som hade uppförts av Lars Larsson på Östanbäck 7. Stugan såldes den 26 mars 1874 av barnen N. Lundström och Lisa Magdalena Wiklund till bonden Johan Larsson i Djupliden för 80 riksdaler riksmynt. Efterfrågan på kyrkstugor var troligen stor, eftersom folkmängden ökade och nya byar kom till på den tidigare kronoallmänningen. Under 1900-talets början blev det på nytt en stor förändring i ägarbilden, när Bureå blev egen församling 1922 och Kågedalen 1933. Så trots att befolkningen ökade kraftigt under 1800-talet, tycks inte kyrkstaden ha växt efter 1854, när de mindre kyrkstäderna flyttades in till den centrala kyrkstadsplatsen, och orsaken är alltså församlingsdelningarna med försäljning av kyrkstugor som följd.
Redan före branden 1835 kunde bönder i en by ha kyrkstugor i de olika kyrkstäderna på Skellefteå prästbord. Flyttningen av kyrkstugor från Kläppen, Brännan och Löten samt försäljningen av kamrar i samband med församlingsdelningar bidrog till att de kyrkstugor som ägdes av bönder i en by inte låg helt samlade. Men en del byar tycks dock i stor utsträckning ha byggt sina stugor nära varandra. Några exempel är Kusmark och Ersmark, som hade sina kyrkstugor i den nordligaste längan väster om torget i kyrkstaden. De flesta av Kusmarks kyrkstugor brann vid eldsvådan den 30 juli 1937. Principen att bönder i en by skulle bygga sina kamrar i närheten av grannarna kan ha varit uttalad, när det bestämdes var varje bonde skulle få bygga sin kyrkstuga efter branden 1835. Denna så kallade reglering ägde troligen rum 1837.
Den numrering som omtalas från 1830-1850-talen stämmer inte med den numrering som funnits från 1929 och framåt i tiden. Det högsta numret på en kyrkstuga år 1929 var 436. Vid brandsynen den 14 juni 1890, som finns återgiven i Skellefteå nya tidning, omtalas ett nummer 579. Två år tidigare omtalas ett antal nummer, varav det högsta var 483. År 1891 efterlystes ägare till kamrarna 285 och 286, som båda låg i norra delen av kyrkstaden. Dessa nummer låg 1929 norr om huvudvägen i kyrkstaden, något som kan vara ett indicium på att samma numrering rådde 1891 och 1929. Men numren 437 till 579 har då försvunnit mellan 1888 och 1929. Dessa kammare bör ha legat i den norra delen av kyrkstaden. Den 26 juni 1891 drabbades kyrkstaden av en eldsvåda, och det var anledningen till att ägarna till kamrarna 285 och 286 efterlystes. Det är oklart hur många stugor som drabbades av branden.
Sannolikt har numreringen gjorts om, sedan kyrkstugorna från Kläppen, Brännan och Löten flyttades till nya kyrkstaden. Vid brandsynen 1847 förekom numrering endast i den nya kyrkstaden, varför stugor som är flyttade till nuvarande Bonnstan bör ha fått en första numrering tidigast i början av 1850-talet, men numreringen har sedan ändrats vid ett tillfälle.
Ernst Westerlund upptecknade 1951 från kakelugnsmakaren Reinhold Lindström att predikanten Hällgrens far i Innervik, Gustaf Olofsson Hällgren (1816-1890), byggde ett hus med åtta kammare i kyrkstaden. Sedan huset var klart sålde han kammare till släktingar och bekanta. Lindström uppgav att detta tillvägagångssätt inte var ovanligt.
Huset som innehåller kamrarna 150-157 sägs vara uppfört av bonden Olof Karlsson Lundmark i Lövlund på 1840-talet. Huset var förmodligen uppfört hemma på Lundmarks gård, och sedan nedmonterat och transporterat till kyrkstaden, där Lundmark sålde kamrarna.
ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2 s 642-645 av Ulf Lundström i skriftserien Kulturgräns norr 2008
Återgivet med tillstånd av författaren.