Ett meddelande kom från Birgitta Bjurman 1 juni 2015:
”Hej Ulf!
Jag har plockat ihop lite texter om Bonnstan från gamla böcker och tidningar som du kan lägga in till sommarläsning – om du vill. En del tar upp allmänt om kyrkstäder, en del lite om Lövånger och Burträsk och i en text om förlorad arbetstid i Norrbotten, men tänker det gällde nog lika för Västerbotten.
Språket är något föråldrat eftersom, det är ju gamla texter, men det är inte alls svårt att förstå. Jag har skrivit rakt av och vill inte använda modernt språk.”
Dessa pärlor gick det givetvis inte att säja nej till:
Om kyrkstugornas funktion
Kyrkobesöken i äldre tid voro reglerade genom s.k. kyrkotur. På ett landsting i Skellefteå i juli 1681 förordnades sålunda att vid ett visst vite skulle de, som bo tio mil (anm. detta är s.k. skogsmil, drygt 5 km.) från kyrkan, infinna sig minst var femte söndag, de som hade sex mil var tredje, fyra mil varannan och två mil och därunder varje söndag till gudstjänsten. Till högtider och bönedagar skulle alla infinna sig.
De förnämsta kyrkhelgerna voro av gammalt – förutom de fyra bönedagarna – julen, påsken och midsommar, samt de s.k. ungdomshelgerna: nyårs- och trettondagen, Maria bebådelsedag, pingst och Mikaeli.
Bestämmelserna om kyrkoturen upphörde år 1849.
(SOU 1996:128 Skyddet av kulturmiljön)
Med all sannolikhet torde vi kunna antaga att kyrkostädernas tillkomsttid sammanfaller med tiden för vederbörande kyrkors tillblivelse. Härför talar redan kyrkstädernas funktion av tillflyktsort för kyrkobesökare, vilka kanske kunde hava ända upp till tiotals mil att färdas från sina respektive byar för att övervara en kyrkhelg. De långa avstånden till kyrkan nödvändiggjorde för befolkningen uppförande av kyrkstugorna som provisoriska bostäder vid helgernas kyrkplatsbesök.
Här ingicks äktenskapen och döptes barnen och här jordfästes de hädangångna. Hit sändes barnen att beredas till den första nattvardsgången, hit sammanlöpte med ett ord alla trådar, som länkade individerna samman med varandra, med kyrkan och med det sociala samhället.
Redan tämligen tidigt torde kyrkplatserna även fått en stor betydelse som marknads- och köpstadsplatser, framför allt sedan städernas handelsområden avskaffats, 1779, och landshandeln därigenom erhållit en relativt fri ställning.
Bonnstans bebyggelse
Skellefteå ”Bondstans” bebyggelse ger klart vid handen, att de olika stugorna tillkommit så att säga mera individuellt och var för sig, och under loppet av en tämligen lång tidrymd. Skarvarna mellan de olika delarna av, vad som vid första anblicken tycktes vara en enhetlig byggnad, visa sig vid närmare betraktande vara endast en primitiv maskering. De olika byggnaderna ha icke fogats vid varandra, utan inkilats mellan varandra så att två ytterhus synas stödja det mellanliggande. Hela anordningen visar ett egenartat och karakteristiskt drag av provisorium. Kvartersindelningen är ordentligt genomförd. Kyrkstallarna äro förlagda bakom kyrkstugukvarteren, dels emot älven, dels på motsatta sidan om kyrkstaden. Utom av landsvägen genomskäres kyrkstaden av två-tre raka längdgator.
På grund såväl av sitt läge – avskild som den är från all annan bebyggelse – som av sin spatiöst tilltagna plan, är Skellefteå kyrkstad – den yngsta av de tre stora i länet (anm. Lövånger och Burträsk är de andra) – den mest skyddade mot de risker, som den nya tiden medför. Någon omedelbar fara för dess vandalisering i en eller annan form torde ej föreligga. Glädjande nog synes vederbörande kyrkstugeägare i de flesta fall ägna tillbörligt intresse åt underhållet av sina respektive stugor. Man kan därföre hava rätt att hoppas, att även Skellefteå kyrkstads öde skall vara säkrat för framtiden, såvida ej dess gamla oförsonliga fiende, vådelden, på nytt en dag gör sig bred bland de gamla gråa kåkarna, vilka, därest de ännu en gång skulle läggas i aska, väl aldrig komma att återuppstå, som de gjort så många gånger förr under seklerna.
Sammanfattningsvis kan vi beträffande rätten att bygga och inneha kyrkstuga och tomt konstatera, att intill år 1817 har den principen varit rådande, att endast ägare av hemman i socknen ägt denna rätt.
Kyrkstugan, eller rättare kyrkstadshusen eftersom de vanligen är flera (stuga, bod och stall (anm. så hade man det innan den stora branden i Centrala kyrkstaden 1835)), har varit bunden till hemmanet och även följt detta vid köp och arvskiften … Det står dock klart att i de enskilda fallen kan då och då ha inträffat avsteg från huvudregeln, vilket sett i ett längre perspektiv kan betyda att en grupp icke hemmansägare kommer att inneha kyrkstuga.
(H. M:N Palmgren och Ernst Westerlund, De västerbottniska kyrkstäderna, Vb. läns Hembygdsförenings årsbok Västerbotten 1929)
Kritik
Norrbottens förste landshövding, Pehr Adolf Ekorn, hade på administrativ väg försökt ingripa i rätten att bygga kyrkstuga. Han skrev till Kungl. Maj:t 1814, och beklagade sig över den oordning som förekom i kyrkstaden under helgerna. Ekorn anger i sin uppräkning av skäl mot kyrkstaden även att midsommarhelgen 1814, som inföll mitt i veckan enbart i Luleå socken enligt ”en säker Calcul … Sextusende dagswerken” kostat. Vid 1815 års diskussion inom ridderskapet i samband med överintendenten Pehr Thams motion om avskaffande av alla helgdagar som föll in mitt i veckan (Trettondagen, Marie Bebådelsedag, Kristi himmelsfärds dag, Midsommardagen och Annandag pingst), påpekade samme Ekorn, att midsommardagen hade i det nordligaste länet förlorats 30 000 dagsverken.
Regelverket
1817 års kungl. brev angående kyrkstäderna markerar inte bara en övergång till nya regler för bedömning av vilka personer som skall äga rätt att uppföra och inneha kyrkstugor. Brevet har över huvud taget varit av genomgripande betydelse för hela kyrkstadsinstitutionen, särskilt i de båda nordligaste länen.
Rätten att bygga kyrkstuga blev efter 1817 avhängigt av länsstyrelsens tillstånd, och ingen som bodde inom en mil från kyrkan kunde över huvud taget påräkna att erhålla sådant tillstånd. Alla de däremot, som redan innehade kyrkstuga, fick behålla denna så länge den kunde tjäna sitt ändamål.
Det är framför allt två frågor man ställer sig inför de nya bestämmelsernas genomförande. Den ena är hur det gick med den gamla regeln att endast hemmansägare fick uppföra och inneha kyrkstuga, den andra är frågan om vilka personer som blev utestängda genom den nya milregeln.
Vad först beträffar frågan om även i fortsättningen endast hemmansägare ansågs ha rätt att uppföra och inneha kyrkstuga får den besvaras jakande … Den andra frågan av intresse gäller tillämpningen av mil-regeln. Av en rad resolutioner under de närmast följande åren efter 1817 synes KB i Norrbottens län strikt tillämpat regeln, att ingen som bodde närmare än en mil skulle erhålla tillstånd till kyrkstuga, icke ens om han bodde långt från banade vägar.
Gödsel till markägaren
I det fall, när markägaren var Prästbordet, synes ersättningen i den mån den förekommit vanligen bestått i rätt för prästen att hämta stallgödseln ur kyrkstallarna. I Lövånger ledde emellertid prästens krav på stallgödseln till segslitna processer med sockenmännen. I Skellefteå däremot förekom – åtminstone vid ett tillfälle – kontant ersättning för tomter. Enligt KB:s resolution av den 17 febr. 1674 skulle alla som byggt sina kyrkohus på västra sidan om ”Kongzgroopan” betala 15 daler kopparmynt till kyrkan om de satt upp alla tre husen, dvs. stuga, bod och stall, eller 5 daler för det hus som är uppsatt. Stallgödseln förde denna sockenallmoge däremot hem, men prästen hotade 1710 att låta sprida ut på Prästbordets ägor de stackar som sockenmännen i väntan på fullt lass lagt upp vid stallarna.
Av ett mål år 1724 framgår, att byborna i Gammelbyn i Burträsks socken fordrade ersättning för varje på nytt uppförd kyrkstuga i kyrkstaden. Anledningen till att de ansåg sig ha rätt till denna ersättning var, att marken till kyrka och kyrkovall inköptes från Gammelbyborna vid socknens tillkomst omkring 1606. Pastor i församlingen ville nu, 1724, ha slut på denna bybornas pretention men hänvisades till KB. Detta mål ger även en bättre belysning till ett mål vid 1714 års ting, då en hemmansägare i Gammelbyn klagade över att pastorns folk tagit gödning ”ur de tio stycken stallar här på Kyrckiobordet, som honom … woro efterlåtne utj hans lifstid at niutha giödning utur”.
(Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland 1964)
| Några annonser | |
| Önskas köpa (annons NV lördag 31 maj 1924) En Bondstadskammare (hälst vid Torget) önskas köpa A Andersson, Sörböle |
|
| Till salu (annons NV 16/2 1926)En bondstadskammare i gott stånd till salu.Hjalmar Hägglund, Holmsvattnet | |
| Bondstadskammare säljes (annons NV 14/9 1926) Bondstadskammare på åbacken mitt emot Torget försäljes genom auktion den 18 sept. N. Lindblom, Varuträsk |
|
| En Bondstadskammare (annons NV 2/4 1929) En Bondstadskammare i Skellefteå önskas köpa av August Johansson, Gärdsmark |
|
| Önskas köpa (annons NV 7/7 1931) En bondstadskammare önskas köpa. Brevsvar med prisuppgift och nummer. Adress: Johan Asplund, Nyliden, Klutmark |
|
Mer regler – och diskussion om dessa
Bondstadskamrarna få ej bebos mellan kyrkhelgerna.
För någon tid sedan hade kommunalnämnden i Skellefteå socken med anledning av en av landsfiskal A. Wallgren till kommunalnämnden avlåten skrifvelse hos länsstyrelsen begärt handräckning för att få en kvinna vid namn Ester Maria Boström, vilken med sina två söner alltsedan pingsttiden detta år bebott en s.k. kyrkstugekammare i Skellefteå kyrkostad tillhörig hemmansägaren Johan Algot Larsson m.fl. (m.fl. = Viktor) avhyst från denna.
Länsstyrelsen har i nu meddelat utslag, då kyrkstugorna mellan de tider, då allmogen dit kommer till gudstjenstens bevistande, ovillkorligen skola vara obebodda och tillslutna, förpliktat Ester Maria Boström att med sitt bohag från ifrågavarande kyrkstuga genast afvflytta, vid äventyr eljest vräkning, som på kommunalnämndens anmälan men hennes bekostnad kommer att verkställas av landsfiskalen i orten.
(NV 28/11 1925, anm. detta gäller kammare 119. 1944 ägdes den av N. Lindström och J. Algot Larsson.)
Bondstadskamrarna få bebos?
Länsstyrelsen föreslår delvis upphävande av förbudet.
Stockholm, tisdag.
Länsstyrelsen i Umeå hemställer hos k. m:t om bemyndigande att på framställning av vederbörande kommunalfullmäktige medgiva undantag från i kungl. brev den 6 maj 1817 meddelade bestämmelser i vad de avse förbud mot bosättning i kyrkobyhusen mellan helgerna och husens upplåtande till bostad åt andra personer.
Länsstyrelsen förutskickar att sådant undantag ej kan komma i fråga beträffande kyrkobostäder som ha kulturhistoriskt värde. I nämnda kungl. brev föreskrevs bl.a. att då allmogen kom dit för gudstjänst bevistande ovillkorligen skulle vara obebodda och tillslutna vid ansvar av böter för såväl husägaren som ”den inhysing sig där bosatt”. Bestämmelserna hade föranletts därav att utsvävningar och oordningar förekommit vid de s.k. kyrkostäderna vilka missförhållanden icke på annat sätt kunnat hämmas.
Under den långa tid som förflutit efter utfärdandet av dessa bestämmelser ha förhållandena blivit avsevärt förändrade. Det har också visat sig omöjligt att beträffande flertalet s.k. kyrkobostäder upprätthålla förbudet mot besättning mellan gudstjänsttiderna. På grund av de numera förbättrade kommunikationerna på landsbygden särskilt genom motorfordonens tillkomst torde allmogen i församlingarnas periferiska delar numera ha möjlighet att på dagen komma fram och åter till kyrkan varför något behov för dem att ha tillgång till bostäder vid kyrkorna icke längre kan anses förefinnas. Härtill kommer att ägarna till de ännu befintliga kyrkobyhusen med hänsyn till den inskränkta dispositionsrätten icke anse sig kunna nedlägga nämnvärda kostnader på byggnadernas underhåll varför kyrkobyhusen flerstädes befinna sig i ett synnerligen miserabelt skick.
Länsstyrelsen har kommit till den uppfattningen att åtgärder äro påkallade för att råda bot på förfallet och slopa bestämmelserna som icke i praktiken kunna upprätthållas. Med hänsyn till de kulturhistoriskt värdefulla kyrkostäderna har länsstyrelsen icke ansett sig kunna föreslå upphävande av ifrågavarande bestämmelser för alla kyrkostäder. Undantag böra emellertid medgivas i vissa fall då vederbörande kommunala myndigheter så finner påkallat.
Förslaget kommer knappast för tidigt, ty det torde icke vara många som känna till förbudet att bo i bondstäderna mellan kyrkohelgerna, vilket särskilt under sommaren sker i ganska stor utsträckning, åtminstone i Skellefteå.
(NV 20/9 1927, anm. Bondstaden i Skellefteå byggnadsminnesförklarades år 1982)
Registrering
Skellefteå kyrkostad.
Vederbörande inom Skellefteå lfs ha för avsikt att inom den närmaste tiden söka få reda och ordning i Skellefteå kyrkostad i det avseende att register om möjligt skall upprättas på kamrarnas ägare, en del fallfärdiga ruckel bortskaffas, o.s.v.
(NV 1/10 1929, anm. man fann ej ägare till alla kammare och
detta ledde till att ett stort antal försåldes på auktion 1929)
Sammanställning Birgitta Bjurman 2015