Några texter huvudsakligen ur Norra Västerbotten (NV), numera Norran,
om midsommarfirande i Bonnstan (stavade som i originaltexterna)
Den första offentliga midsommarfesten i Skellefteå (NV 22/6 1926)
Förberedelserna för ”stadens egen midsommarfest” till förnöjelse för dem som inte kunna komma bort från stadens hank och stör under hälgen, pågå med all iver.
Grosshandlare J.G. Wahlberg har donerat en präktig flaggstång att använda som midsommarstång, några av telegrafverkets män, som äro ”sakkunniga” på området, ha genom linjearbetare Lindberg lovat ta ned den och åkare Öman har erbjudit sig att gratis forsla stången till bestämmelseorten. Hr Rudolf Larsson, Morön, har välvilligt ställt häst och folk till förfogande för att skaffa erforderligt löv för kransar och guirlander till majstången och byggmästare Sandberg svarar för att välvilliga händer ställas till förfogande för att stången skall kunna resas ordentligt på platsen.
Från Missionsbokhandeln och bokbindaremästare Lindström skänkes guirlander och erforderliga prydnadsgrejor, Sjödins Järnaffär skänker rotting o. fabrikör Åsell och hans mannar hjälpa till med Trädgårdsmästarna Andersson och Jonsson ha frikostigt lovat bidraga med blomster vid bindningen, varför midsommarstången kommer att bli synnerligen ”skön”. Vi ha sålunda icke behövt vädja förgäves.
Tvärtom har intresset varit så stort att det hela lovar att gå väl i lås och vi tacka alla dessa hyggliga människor, som glatt och villigt gått i arbete för ett gott ändamål. I afton vid 6-tiden kommer bindningen att äga rum då alla som äro intresserade och vilja hjälpa till böra infinna sig å idrottsplanen.
Vi uppmana dock våra käcka kransbinderskor att ta varma kläder på, då vi äro hänvisade att hålla till utomhus med bindningen.
Kl. 4 i morgon em. skulle midsommarfesten blåsas in av Öhrvikens musikkår, som då event. kommer att tåga genom staden och dra stadens invånare, stora och små, till midsommarstången å idrottsplatsen. Här kommer borgmästare Lundqvist att med ett kort tal hälsa staden välkommen och sedan hoppas vi att de nationalklädda folkdansarna skola kunna samla de unga till ringdanser o. glada lekar å den rymliga planen.
Programmet kommer sedan att event. utfyllas även med sång av stadens sångare, servering och försäljning av frukt m.m. är anordnad och som förut meddelats kommer ”Gästgivaren från Hjoggböle” att dra några roliga historier.
Vädret synes lovande och om vi alla kläda oss i vårt bästa solskenshumör och ser till att alla våra små i första hand få komma med, skall stadens första midsommarfest i all sin enkelhet säkerligen bli både glad och trevlig.
(NV 26/6 1926)
Dagen före midsommaraftonen kännetecknades av sol och vackert väder. Det var också med gott hopp och glada förväntningar några ungdomar ledda av fru borgmästarinnan, samlades på idrottsplanen för att smycka den majstång som på förslag av stadens borgmästare genom N.V:s försorg anskaffats.
Under glam och skämt pyntades stången, och en del av de unga damerna fingo under arbetets iver blåsor i händerna, men redan vid 8-tiden låg den imponerade majstången färdig att resas.
Sedan klädseln var avslutad tågade de medverkande till Automatbuffén, inbjudna dit av dir. K.E. Lundström på kaffe och andra förfriskningar.
Så långt var väl allt gott och väl.
Midsommaraftons morgon grydde med glimmande sol, men sedan på förmiddagen steg en hotande regnbleka upp i öster, och vid 3-tiden föllo de första regndropparna [- – -]
Den med så stora förväntningar motsedda första midsommarfesten i Skellefteå blev sålunda icke så lyckad som man skulle trott [- – -]
Stadens borgmästare, som varit initiativtagare till festen och som även med intresse och frikostighet bistod arrangörerna i deras strävan att ordna det så trevligt som möjligt för barnen, följes helt säkert av många föräldrars tacksamhet.
Lekarna fortsatte till kl. halv nio på midsommarafton, då deltagarna skildes åt, de mindre efter erhållet löfte att få komma igen till lek och gamman på midsommardagen.
( Anm. Den idrottsplan som omtalas är den som ligger väster om museet på Nordanå.)
Midsommarhelg i Bonnstan (NV 25/6 1951)
Vid helgerna lever Bonnstan upp och vid midsommar kulminerar folktillströmningen. Unga och gamla, mest äldre, söker sig till den idylliska miljön, där traditionen är bomärket för trivsel och pietet. Dessa mörka kamrar med sina knarrande golvtiljor och gnisslande dörrgångjärn, höga trösklar och öppna spisar skänker den rogivande tillvaron en prägel av allmogens enkla tjäll fordom dags. Kyrkobesökarnas helgkvarter står som ett minnesmärke över församlingens ryktbara kyrksamhet. Men marknadslivet följde i dess spår och allsköns bondfångare lade ut sina nät. Där slagsmålet hörde till lördagsnöjena och den omoraliska fraterniseringen mellan ungdomarna sträckte sig till syskonbädd – utan att någonting hände. Och där brännvinet aldrig kunde stilla törsten på många, och där hästar bytte ägare . …
De flestas vandel var dock oklanderlig. Kyrkogången hos gamla tanter var tidtabellsenlig. När klockklangen och orgelbruset ekade under valven var bänkraderna fullsatta. Och prostens bibelkunnighet ej av denna världen.
88-årige f. hemäg. Adam Stenberg från Norra Grundfors med sin fina hållning och sitt vita skägg väcker en viss uppmärksamhet, när han kommer ”bonnstagatan” fram. Han bör känna igen varje liten ojämnhet så många år som han strövat runt på backarna.
– He jer laing he, som han själv uttrycker sig. Jag var fjorton år ungefär, då jag var här första gången.
– Om jag tycker det var roligare förr? Kanske under ungdomstiden, men nu . . . Här är mera städat, ordningen bättre. Förr var det slagsmål och fylla. Tattare drogs till platsen och gjorde skumma affärer, nu är det högst någon klockskojare, som slår sina lovar kring besökaren. Och bra är väl det.
– Kyrkogången försummar jag inte. Det är så stämningsfullt i helgedomen, synd bara att gamle prostens stämma är så svag att vi åldringar har svårt att uppfatta gudsordet. Man blir så trött av ansträngt lyssnande.
Enda attraktionen är tombolan i Bonnstans centrum. Ungdomen ligger sällan över i någon kammare.
Tre flickor, tripp, trapp, trull, står inne i kåk 332 vid fönstersmygen, som vetter mot gatan.
Här har mor, mormor, och mormors mor tittat ut genom samma glugg. Med samma förväntansfulla blickar. Kanske aningen blygare men med gott resultat. Skinnknutten är också här! Är från Ersmark och har bruden med sig.
En änkefru från Långviken slår i koppen åt en hörselsvag gubbe. Han bjuder vem som helst på cigarretter – men röker inte själv – en riktig kavaljer av den gamla stammen.
– I över trettio års tid har jag varje sommar kommit till Bonnstan, säger änkefru Lundberg med en liten tår i ögonvrån. Min karl dog 1910, tre barn har jag uppfostrat, äldsta flickan är i Amerika. Det är snyggare här nu än förr och lugnare. Ja, man har väl rasat av sig det värsta. I unga år minns jag mycket väl hur pojkarna bröt upp kammardörrarna när dom skulle in till någon flicka. Men för det mesta blev de utkastade! Naturligtvis . . .
Ödsligare än vanligt verkade Bonnstan på midsommardagen. Regnet kom. Men hemtrevligare inomhus. Glöden från spiselhällarna höll kaffepannan varm för jämnan. Hur många koppar som dracks? Ja, kyrkkaffe i repriser. För många var det väl dagen-efter-stämning. Och gruppvis gick man på var sitt sätt till kyrkan, tunga steg, lätta steg . . . Tempelfriden, andakten och ordet är vederkvickelse för de flesta gamla. De känner det så. Kanske allra mest i midsommartid, sommaren har återgett dem mycket av den gamla kraften – krämporna känns inte så påtagliga.
Vidas & Bom
År 1953 startade det årligt återkommande midsommarfirandet i Bonnstan
på komminister Axel Boströms inrådan. Han ville att Bonnstan skulle få liv igen, efter att ha haft en tillbakagång efter 1930- och 1940-talen. Midsommarfirandet drar fortfarande tusentals besökare med traditionellt firande, midsommarstångsresning och ringlekar. Kvällen avslutas med midnattsmässa i landskyrkan.
1966 visades del ett i ett krönikespel som författats av Ernst Westerlund och del två kom 1968. Spelet handlade om förhållandena i 1300-talets Skellefteå, kampen mellan hedendomen och kristendomen, och hade namnet Brytningstid. Skådespelare var Lars Jonsson, Carl-Bertil Nygren, Åke Nordlund, Olle Andersson, Katrine Bohman, Martin Isaksson, Folke Wahlberg och Helmi Aho. De två sistnämnda var också regissörer.
Årligt inslag är presentation av midsommarbrudpar samt guld- och silverbröllopspar.
ngen polsk dans i Bonnstan (NV 1/6 1977)
Arrangörerna av midsommarfirandet i Bonnstan erbjöds dansuppvisning av den polska folkdansgruppen Poloniny alldeles gratis. Men det fanns delade meningar om huruvida dansuppvisningar hörde hemma i midsommarfirandet. Man hade tidigare år tackat nej till Guldstalaget. Möjligen var det också religiösa värderingar som låg bakom – dans hörde inte hemma i kyrklig verksamhet, trodde komminister Allan Stefansson.
(NV 25/6 1984)
Under midsommarfirandet som i år sker för 31 året i följd uppträdde Ruhijakören från Tanzania med sång, spel och dans. Hela deras framträdande präglades av en glädje och en utstrålning, som ingen kunde undgå att lägga märke till. Vad var det som gjorde att så många kunde sitta stilla utan att ens delta med handklappningar till tanzaniernas musik?
(ur VF 27/6 1988)
Folkdansarna i Guldstalaget visade upp några mer avancerade midsommardanser. Därefter startade ringlekarna.
Bonnstan dagen före midsommar (NV 23/6 1978)
I snart 25 år har en grupp arbetsvilliga människor samlats vid Bonnstan i Skellefteå dagen före midsommarafton. Människor från Medle och från Varuträsk och från hela Skellefteå landsförsamlings ungdomsförbund. Alla kommer för att förbereda midsommarfestligheterna. Ett hårt arbete utan betalning.
De spikar och hamrar och bygger. Scenen ska på plats, tombola- och kaffestånden ska ställas i ordning och midsommarstången kläs. Området måste pyntas med björkar, för sådana hör midsommar till. Och allt måste vara klart i tid.
– Först när man kommer från Bonnstan på torsdagskvällen känner man att det är midsommar, säger Birger Fahlgren från Varuträsk. En av dem som varit med och spikat varje år.
– Det är ett roligt arbete, som har blivit en fin sommartradition, säger han.
När de cirka 50 arbetarna går hem från Bonnstan på torsdagskvällen har mycket hänt. Då kan man märka att midsommar är i antågande.
Två veteraner minns tillbaka: Vi ville inte flytta festen till Bonnstan
(ur NV 27/6 1983)
– Tänk, vi ville inte flytta midsommarfirandet hit till Bonnstan när det blev tal om det för 30 år sedan. Vi ville egentligen stanna kvar nere på Rovön.
65-årige Oscar Johansson tittar ut över den gamla kyrkstaden och minns tillbaka. För 30:e året i rad har kyrkstugorna varit skådeplats för landsförsamlingens attraktiva midsommarfest. Oscar har varit med från början, och kunnat följa utvecklingen fram till årets jubileum.
En annan veteran i det här är Uno Lindberg, 68. Det är honom festdeltagarna kan tacka för att den fina scenen står där den står.
De gamla minnesbilderna tränger fram för Uno och Oscar där de står nedanför scenen i Bonnstan. Oscar, som har varit med längst om att arrangera festerna, kommer att tänka på när de firade på Rovön.
– Det var kyrkoherde Axel Boström som ville att vi skulle flytta festligheterna upp till Bonnstan, berättar han. Ingen av oss andra var pigga på idén, men han fick sin vilja fram. Och tur var väl det! Idag kan vi tacka Axel Boström för att kyrkstaden har fått nytt liv.
Kidnappning
Premiärfirandet i Bonnstan blev en mycket improviserad tillställning jämfört med nutidens arrangemang. Med stor munterhet berättar Oscar och Uno om hur de praktiskt taget fick kidnappa prästen Göran Widmark direkt efter en predikan. Efter att ha blivit skjutsad till Bonnstan blev han tvungen att hålla ett oförberett tal till de cirka 5000 åhörarna, eftersom de saknade något riktigt program.
– Men efter det lärde vi oss att planera midsommaraftnarna, skrattar Oscar. Vi lade upp programmen minut för minut men då kunde det i stället gå som när ambassadören Edelstam skulle komma hit och tala. Vi gav honom 20 minuter, men han använde 45 minuter och då sprack hela planeringen.
Fria händer
Utan Uno Lindberg hade det varit svårt att över huvud taget erbjuda publiken några talare. Det är nämligen han som sett till att den något speciella scenen står på plats. Eftersom den är utformad precis som de övriga kyrkstugorna smälter den väl in i miljön, och där har den stått sedan något år kring 1960.
– Tio dagar före en midsommarafton sade kyrkoherden Karl-Bertil Nygren till mig att jag hade fria händer att ordna fram en scen till festligheterna, säger Uno med ett lite stolt leende.
På dessa tio dagar hann jag hitta en lämplig stuga i Krångfors, frakta upp den hit och bygga om den till en scen.
Egentligen var det inga stötte problem för den gamle byggnadssnickaren Uno att genomföra detta. Sammanlagt har han tagit isär, flyttat och satt ihop 15 timmerhus, och det kan bli fler.
Lugn festplats
Midsommarfirandet i Skellefteå har mycket gamla anor. Rötterna går ända tillbaka till 1507, då den första gotiska stenkyrkan invigdes där landskyrkan står idag.
I Bonnstan försöker man också hålla festligheterna på ett gammeldags vis. Oscar och Uno tycker att de har lyckats ganska bra med det.
– Det är roligt att konstatera att det alltid har gått så lugnt till här, säger Oscar och sveper med handen ut över den gamla stallbacken som idag fungerar som festplats.
– Vi har faktiskt aldrig hittat en enda ölburk när vi har städat upp efter festerna, säger han.
När kyrkoherde Axel Boström flyttade firandet från Rovön hade han som mål att alla som var på väg till parken skulle stanna i Bonnstan i stället. Den principen fungerar bra än idag.
Pär Lindqvist
Algot och Märta Liljedahl firar midsommar (ur NV 24/6 1988)
Hoppas det blir riktigt vackert väder på midsommarafton.
Det är väl ändå det minsta man kan begära när en 70-årig bröllopsdag ska firas.
Då, den 24 juni är det exakt 70 år sedan Märta och Algot Liljedahl gifte sig i S:t Olofs kyrka i Skellefteå. En kyrka som de förresten nästan har till granne numera, eftersom de bor i servicehuset Tor.
– – –
Märta kommer ursprungligen från Aspå socken i Jämtland, Algot har sitt ursprung i Moälven, Ångermanland. Algots pappa ägde ett tivoli som sattes upp på olika platser, så också i Bastuträsk, där familjen också bosatte sig.
– Pappa hade en skyttebana och fyra amerikanska luftgungor, minns Algot. Algot själv blev positivhalare på tivolit.
– – –
När Algot var 24 och Märta 21 flyttade de tillbaks till Sverige. De gifte sig 1918 och bosatte sig i Bastuträsk. De köpte en gård strax utanför. En gård som krävde både om- och tillbyggande för att bli någorlunda bra att bo i.
De startade ett eget kafé i gården. Märta skötte om hem, barn och kafé medan Algot reste runt och sålde kläder till privata kunder. Han hade en agentur för en firma i Ulricehamn.
Kaféet gick inte så bra, läget var väl inte det bästa. De drygade ut kassan genom att sälja karameller. Till midsommar och på Mikaeli marknad på hösten for de till torget i Bonnstan där de hade ett karamellstånd.
Någon gång på 50-talet, Algot och Märta minns inte det exakta årtalet, läste de en annons i en tidning. Den handlade om en lanthandel utanför Sollefteå som var till salu. De reste dit och tittade och bestämde sig för att köpa. Gården i Bastuträsk såldes för 6000 kronor. Lanthandel och lager köptes för 5000, så det blev 1000 kronor över från försäljningen.
Inger Ödebrink
Uppletat i arkiven och digitaliserat av Birgitta Bjurman 2015