KYRKSTADEN I ÖVRE NORRLAND

KYRKSTADEN I ÖVRE NORRLAND
En sammanfattning (ur Kyrkstaden i övre Norrland av Ragnar Bergling)

När kyrkstaden först började intressera forskningen fanns ännu möjlighet att nå personlig kontakt med människor som själva upplevt kyrkstadslivet. Ett värdefullt material kunde insamlas med uppteckningar av minnen från årtiondena omkring sekelskiftet. Detta material har sedan varit huvudkällan för den tidigare forskningen, och förhållandena omkring år 1900 kom på detta sätt att i hög grad prägla vår uppfattning av kyrkstaden.

När nu kyrkstaden på nytt tagits upp till behandling har det skett med andra utgångspunkter och med hjälp av i sådana sammanhang hittills out­nyttjat material. Framställningen gäller huvudsakligen förhållanden under en betydligt tidigare period, nämligen 1600- och 1700-talen. Nya synpunkter på kyrkstaden har därvid kommit fram som på mer än en punkt inneburit en förändrad uppfattning av kyrkstaden. På andra punkter har undersök­ningen inneburit en mer fast underbyggd vetskap, där man tidigare rört sig med förmodanden.

Kyrkstädernas utbredningsområde uppvisar karakteristiska drag, som tidi­gare ej observerats. Som framgått av karta har kyrkstäderna inom Sverige sitt huvudområde inom Västerbottens och Norrbottens län, dvs. vad som här hela tiden kallats övre Norrland. Här har snart sagt varje socken haft en välutbildad kyrkstad vid kyrkan. Från kyrkstadens utbredningsområde avskiljer sig Tornedalen. Där har visserligen några anläggningar kunnat på­visas men dessa är små för att inte säga obetydliga, särskilt om man sätter deras storlek i relation till socknarnas befolkningsmässiga storlek. Så vitt vi hittills känner följer på finska sidan ett kyrkstadslöst område längs kusten ända ner till svenskbygderna i Österbotten. Här dyker ett antal kyrkstäder upp, men företeelsen försvinner åter strax söder om Vasa. Redan Närpes får betraktas som uteslutande stallstad. Inom lappmarken fortsätter däremot kyrkstäderna över gränsen in i Finland och Nordnorge med anläggningar i bl. a. Utsjoki, Enare, Sodankylä, Koutokeino och Karasjokk.

I söder avbryts huvudområdets utbredning av ett brett kyrkstadslöst om­råde i Ådalen-Medelpad och centrala Jämtland, varefter kyrkstugor åter kan påvisas vid ett antal sockenkyrkor i Hälsingland och Härjedalen. Längre mot söder förekommer endast s. k. stallstäder eller klungor av kyrkstallar vid sockenkyrkorna. Söder om Kopparberg (Ljusnarsberg) har hittills icke någon kyrkstad kunnat påvisas. (Karta över samtliga kyrkstäder)

För att mer ingående kunna följa kyrkstadens funktioner har undersök­ningsområdet begränsats till huvudområdet inom Sverige, dvs. Västerbottens och Norrbottens län. Inom detta område har särskilda bestämmelser för kyrk­städer gällt sedan år 1817. Betydelsefulla regionala variationer i kyrkstäder­nas utformning och funktioner kan iakttagas mellan kustland och lappmark. En starkt bidragande orsak till detta är förekomsten av två etniska grupper inom området, nämligen en fastboende svensk befolkning i kustlandet och en nomadiserande eller halvnomadiserande lapsk befolkning i lappmarken.

Under kyrkstadsinstitutionens blomstringstid, som på goda grunder kan antagas ha varit 16oo- och 1700-talen, var innehav av kyrkstuga mycket vanligt bland sockenborna inom kyrkstädernas kärnområde (= undersöknings­området). Härvid har nu kunnat visas, att ägandet av kyrkstuga var bundet till hemmanet. Icke jordägande inom socknen har sålunda icke haft rätt till egen kyrkstuga vid kyrkan utan fått lov att ordna för sig på annat sätt i den mån man varit i behov av övernattningsmöjlighet vid sockenkyrkan. Vid arvskiften följde kyrkstugan hemmanet, vid hemmansklyvning byggdes nytt i den utsträckning det behövdes, om man icke kunde enas om en upp­delning av de befintliga kyrkstadshusen. Såsom flerstädes i avhandlingen framgått var dessa till ett hemman hörande hus flera, icke sällan tre, näm­ligen kyrkstuga, stall och bod. Vad vi i våra dagar kan iakttaga i kvarstående kyrkstäder är endast kyrkstugorna. Stallarna har under senare decennier över lag rivits. Bodarna hade spelat ut sin roll ännu tidigare och var sannolikt i stort sett borta redan före år 19oo. I varje fall spårar man dem icke i svaren på frågelistor eller annat etnologiskt enkätmaterial. Däremot är de ofta förekommande i 16oo- och 17oo-talskällor så snart över huvud taget kyrkstäder är på tal. Kyrkstäderna måste sålunda ha varit synnerligen impo­nerande anläggningar, vilket även torde framgå av de publicerade kartorna från 1700- och 1800-talen.

I detta sammanhang bör även den konstaterade olikheten i kyrkstädernas utformning i kustland och lappmark observeras. Vad ovan sagts gäller i första hand kustbygdens kyrkstäder. Den lapska kyrkstaden består – särskilt under 1700-talet och därefter – av tre delar, nämligen lappstaden, dvs. husen för den lapska befolkningen, bondstaden, dvs. husen för nybyggarna, och borgarstaden, dvs. handelsmännens bodar och stugor. Före köpstädernas till­komst i kustlandet utgjordes borgarstaden av de i början av 16w-talet mång­omtalade birkarlabodarna. Dessa är tillika med tullboden möjligen det äldsta inslaget i dessa lappländska kyrkstäder. Nybyggarnas kyrkstugor är i varje fall det yngsta.

Själva kyrkstadsmarken synes av den översikt som givits ha varit antingen kyrkans (prästbordets) eller för allmänna ändamål avsatt mark. Fri­köp av tomt till kyrkstadshusen förekom ej. Däremot synes tomterna av hävd ansetts höra till vissa hemman i socknen, ty återförvärv med förtur synes ibland ha kunnat ske av tomt, som av någon anledning frångått visst hem­man.

Kyrkstugornas placering vid kyrkan uppvisar karakteristiska drag. Under­sökningen har nämligen med hjälp av ett antal kyrkstadskartor från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet visat, att kyrkstugorna inom kyrk­staden orienterats på ett sätt, som överensstämmer med byarnas läge i sock­nen. Kyrkstugorna låg av allt att döma i huvudsak placerade vid den infarts­väg, som byn hade till kyrkstaden. Detta samband mellan kyrkstugans place­ring i kyrkstaden och byns läge inom socknen har kallats sockendelssamband. Detta är särskilt framträdande i de oreglerade kyrkstäderna, men kan också iakttagas i vissa reglerade, t. ex. Råneå 1794. Andra reg­lerade kyrkstäder synes däremot ha fått dessa sockendelssamband rubbade vid regleringen. Det framgår bl. a. av 1811 års karta över Nederkalix, där spår av ett sockendelssamband kunnat påvisas i en äldre av regleringen orörd del av kyrkstaden. I modernt material kan man däremot icke spåra några sockendelssamband, vilket bl.a. Lövångers kyrk­stad visar.

Sockendelssambanden har givit anledning till en diskussion kring två kar­tor från Piteå och Luleå omkring år 1649. Dessa kartor visar de vid sockenkyrkorna anlagda köpstäderna, men har dessutom strax utanför köpstadens staket ett antal hustecken, som med hänsyn till sitt allmänna läge kunnat på senare kartor identifieras såsom kyrkstugor. Förutsatt att ett sockendelssamband redan vid tiden för köpstädernas tillkomst har funnits utvecklat, skulle dessa hustecken markera de kyrkstugor, som flyttades från det av köpstaden intagna området. I fallet Luleå Gammelstad skulle karte­ringen innebära, att endast de delar av den dåtida kyrkstaden tagits med, som direkt drabbats av köpstadens placering, medan de delar av kyrkstaden, som att döma av 1817 års karta kan ha legat söder och väster om kyrkan, ej utritats. Man kan möjligen räkna med att sockendelssambanden redan tidigt varit fast utbildade. Därpå skulle bl. a. det förhållandet tyda, att kyrk­stugor tillhörande byar, som tillkommit på 1600- och 1700-talen, icke kan sägas utan vidare ligga fördelade efter sådana samband. Anledningen till detta kan vara, att kyrkstadsmarken redan varit så upptagen av kyrkstugor, att de nytillkomna hemmanen har fått söka sig stugrum på de platser som för tillfället varit lediga. Här torde dock observeras den möjligheten att ny­byggaren placerat sin kyrkstuga i den del av kyrkstaden, där den by från vil­ken han flyttat ut haft sina kyrkstugor. Förhållandet är inte närmare utrett utan torde kunna ge uppslag till fortsatta undersökningar.

Kyrkstugans primära uppgift har varit att ge husrum åt sockenbon, när han av en eller annan anledning behövde sådant vid besöken på kyrkplatsen. Dessa anledningar har varit flera, och kyrkstaden kan på så sätt sägas ha fyllt flera funktioner. De viktigaste har bedömts vara de som har haft sam­band med kyrkbesök, marknad, ting och uppbörd, och dessa har därför blivit föremål för en närmare analys i avhandlingen. Eftersom kyrkstaden icke förekommer i de arkivaliska källorna före år 16w har analysen av dess funktioner huvudsakligen begränsats till 1600- och 1700-talen.

Kyrkstadens primära funktion har den kyrkliga ansetts vara. Det har också ansetts, att det är inom denna vi har att söka den främsta anledningen till förekomsten av kyrkstäder. För att närmare belysa detta har granskats hur långa kyrkvägar sockenallmogen i gemen hade omkring år 1600, dvs. vid tiden för de första beläggen om kyrkstad. Dessutom har den kyrkliga verksamheten på sockenplanet skärskådats. I det senare fallet har undersökningen framför allt gällt det krav som kyrkan i olika avseenden har ställt på sockenallmogens närvaro.

Den svenska kyrkan efter reformationen lade stor vikt vid förkunnelsen och katekesundervisningen. Den senare var visserligen icke okänd inom den katolska kyrkan, men erhöll först i och med reformationen en bestämd fast organisation, vilket kan betecknas såsom ett av de väsentligt nya dragen i den reformerade kyrkan. Kravet på undervisning av sockenallmogen med­förde även ökade krav på regelbunden kyrkogång, vilket tog sig uttryck dels i en reglering av själva kyrkogången genom s. k. kyrkotur, dels skärpt övervakning, införande av böter och inkopplande av den världsliga domstolen vid utdömandet av straffen för försummade gudstjänstbesök. Särskilda kate­kesförhör tillika med katekesförklaringarna vid sidan av predikan över dagens text, införandet av lördagspredikningar etc. har verkat förlängande på de kyrkliga förrättningarna och därigenom även skärpt behovet hos allmogen av något husrum att ta in i vid kyrkobesöken. Kyrkvägarnas längd före år 1600 kan för flertalet av allmogen knappast sägas ha varit sådan, att den i och för sig krävt övernattning vid kyrkbesöken. Däremot torde de skärpta kraven på lång närvaro vid kyrkan i kombination med rådande kyrkvägs­avstånd ha inneburit, att kyrkstugan blev en både nödvändig och praktisk lösning på logifrågan för sockenallmogen i socknarna söder om Tornedalen. Inom Tornedalen däremot synes behovet av övernattningsmöjligheter ha lösts på annat sätt, eftersom kyrkstäder saknas ännu i början av 1700-talet.

Kyrkstaden har varit en självklar samlingspunkt även i fråga om utövan­det av sockensjälvstyrelsen. Detta har icke närmare utretts i avhandlingen, närmast av arbetstekniska skäl. Såvitt man kan bedöma är dock platsen för sockenstämman given; antingen i kyrkan eller sockenstugan, och båda åter­finnes i anslutning till kyrkstaden. Tidpunkterna för sockenstämmorna har efterforskats, men bearbetningen av materialet har visat sig mycket omfat­tande och tidskrävande. Dessutom är huvuddelen av materialet begränsat till 1800-talet. Allmänt kan dock sägas, att eftersom kyrkoherden i socknen varit självskriven ordförande har sockenstämmorna ofta hållits i anslutning till kyrkliga förrättningar, icke sällan i omedelbar anslutning till söndagens hög­mässa.

Eftersom undersökningsperioden begränsats till tiden efter år 1600, dvs. från den tid vi känner kyrkstaden i arkivaliska källor, har huvudintresset varit inriktat på att reda ut vilka centrala funktioner kyrkstaden fyllt. Därför har inte bara utretts dess kyrkliga funktion utan även dess roll som central samlingspunkt för sockenallmogen i samband med ting, marknad och upp­börd. Eftersom mycket litet är känt om plats och tid för dessa inom under­sökningsområdet, har undersökningen inneburit att även dessa frågor måst utredas. Därvid har stora skillnader kunnat påvisas mellan förhållandena i kustland och lappmark.

Marknadsplatserna har karterats vid tre tidpunkter, nämligen omkring år 1605 för lappmarken, samt omkring år 1650 och 1780 för hela undersök­ningsområdet. Den särskilda karteringen av marknadsplatserna i lappmarken i början av 1600-talet har påvisat den radikala omläggning, som vid denna tid företogs i lappmarken. Ett tidigare skede med handels- och uppbörds­platser närmare kusten var sannolikt endast ett övergångsskede mellan ett ännu äldre, då handelsmännen uppsökte lapparna i deras vintervisten, och det nya skede som inträdde med de från år 1605 nygrundade marknads- ­och kyrkplatserna i lappmarken. Marknaderna har därefter hela tiden varit knutna till dessa huvudorter inom var lappmark.

Undersökningen av marknadsterminerna i lappmarken medförde att ett nära samband kunde påvisas mellan dessa och tingsterminerna. Via dom­böckernas uppgifter om tingsterminerna kunde därefter de faktiska marknads­terminerna i lappmarken fastställas. Det visade sig härvid även att dessa terminer skilde sig från de i almanackorna publicerade. Den ingående utredningen av domstolsväsendet i lappmarken har även klargjort hur nära ting, marknad och uppbörd varit förknippade med varandra inom lappmar­ken. Under vissa tider har en enda domare svarat för samtliga ting i lapp­markerna, under andra perioder har han haft hjälp av en ersättare (substitut), som svarat för ena hälften. Kronobefallningsmannen, som hade att svara för kronans uppbörd, hade också flera lappmarker på sin lott. Eftersom denne ämbetsman även var skyldig att närvara vid tingen, var en samordning mel­lan ting och uppbörd nödvändig. Handelsmännen i de fyra kuststäderna Torneå, Luleå, Piteå och Umeå, som ägde handelsrättigheterna inom var sin lappmark, tvangs att hålla sina marknader på bestämda tider och i viss be­stämd ordning med hänsyn till domarens och kronobefallningsmannens res­plan. Härvid synes domarens tingsterminer varit avgörande, dvs. efter dessa rättade sig såväl uppbörds- som marknadsterminer. Detta torde också vara anledningen till att städerna så sällan hade framgång med sina ändrings­förslag angående marknaderna på 16oo- och 1700-talen. Minsta ändring hade nämligen inneburit stora rubbningar i hela systemet.

Koncentrationen av marknad, ting och uppbörd till ett och samma tillfälle, vintermarknaden, har även inneburit, att detta var det tillfälle på året, då lappallmogen synes ha varit talrikast församlad. En livlig kyrklig verksam­het har därför även varit knuten till dessa vintermarknader, som torde kunna anses såsom lappmarkens största kyrkhelg. Koncentrationen av ting, uppbörd, marknad och kyrkliga förrättningar till några korta dagar tvingade dessutom ofta till ett ömsesidigt hänsynstagande, såsom bl. a. framgår av de i dom­böckerna vanliga anteckningarna om tingslov.

Inom lappmarken har marknad vanligen hållits två gånger om året – åtminstone i södra lappmarkerna – nämligen vintermarknad i januari-febru­ari, som var det stora handelstillfället, och vårmarknad i februari-mars. Som­mar- och höstmarknader har däremot ägt rum på norska sidan. Inom de svenska lappmarkerna har såväl marknad som ting och uppbörd varit knutna till kyrkstaden. Någon annan plats för dessa verksamheter har icke kunnat påvisas. Viss kyrklig verksamhet har dock förekommit även vid andra tid­punkter av året såsom jul, påsk, pingst och de stora böndagarna. För att underlätta kontakten kyrka-allmoge byggdes under 1600- och 1700-talen ett antal fjällkapell. Vid dessa har på sina håll, såsom i Fatmomakke, Ammarnäs och Tärna, vuxit upp kyrkstäder, som endast haft kyrkliga funktioner. I varje fall har vid dessa aldrig hållits marknad, ting eller uppbörd av kronans skatt.

Inom kustlandet har icke någon med lappmarksförhållandena motsvarande sammankoppling av marknad, ting, uppbörd och kyrkhelg kunnat iakttagas under 1600- och 1700-talen. Kyrkstaden spelar dock för alla verksamheterna en central roll, eftersom de alla vanligen äger rum i denna. Detta framgår både av karta 1650 och karta 1780. Ett viktigt undantag utgör dock de sommar- och höstmarknader, som i stället förlagts till vissa hamnorter. Inom de fyra kustsocknar, där köpstäderna låg, har marknaderna dessutom indragits till staden.

Ser man till terminerna för marknad, ting, uppbörd och kyrkhelg i kust­landet, kan man icke iakttaga några mer påfallande samband dem emellan under 1600- och 1700-talen. För att belysa detta har en omfattande redovis­ning av de skilda terminerna skett. Marknadsterminer och tingsterminer har sammanställts för slutet av 1700-talet i två tabeller. Tings­terminerna har dessutom redovisats i flera typer av diagram. Även regionala översikter har lämnats för tid och plats för var och en av de tre verksamheterna ting, marknad och uppbörd inom kustlandet. Vissa samband mellan marknad och uppbörd har kunnat konstateras, medan ting och kyrkhelg vanligen hållits på andra och från varandra skilda tider.

Analysen av terminerna för de fyra verksamheterna marknad, ting, upp­börd och kyrkhelg för kustlandet visar, att förhållandena där erbjudit ett relativt stort antal tillfällen, då socknens allmoge haft anledning att årligen samlas i större antal. Marknad och uppbörd erbjöd åtminstone tre tillfällen och därtill kom samling till två årliga ting. Därtill kan ur kyrklig synpunkt läggas samlingen till de stora helgerna jul, påsk och pingst samt de fyra böndagarna, som ingendera synes ha varit nära förbunden med vare sig ting, uppbörd eller marknad. Man kan för kustlandet dessutom förutsätta ett rikare utvecklat kyrkhelgssystem än det som förekommit i lappmarken. Vad beträffar platsen för denna förhållandevis rika flora av samlingstillfällen kan man fastslå en stark dominans för kyrk­platsen-kyrkstaden, även om denna dominans icke är lika fullständig som i lappmarken.

Eftersom denna avhandling i första hand studerat kyrkstaden under den tid, som den är klart påvisbar i källorna, kan något entydigt svar på frågan om kyrkstadens uppkomst icke ges. Frågan har dock diskuterats i samband med utredningen av kyrkstadens kyrkliga funktioner. Av undersökningen framgår bl. a. att de i några medeltida diplom förekommande uttryck, som tidigare antagits tyda på kyrkstad i norrländsk mening, avser andra företeelser och därför kan utmönstras såsom bevis för kyrkstadens medeltida ursprung. Kyrk­staden kan påvisas tidigast omkring år 1600 i arkivaliska källor. Några be­lägg för den dessförinnan har ej kunnat återfinnas. Man kan därför icke utan vidare antaga, såsom tidigare gjorts gällande, att kyrkstaden är medel­tida till sitt ursprung och samtida med de medeltida sockenkyrkorna i kust­landet. Såsom visats inträffar efter reformationen sådana förändringar i kyr­kans arbetssätt inom socknen och sådan skärpning av kyrkotukten och dess övervakning att man kan räkna med möjligheten, att kyrkstadens uppkomst är förorsakad av dessa förändringar och åtgärder, dvs. kyrkstaden är en före­teelse som tillkommit först med reformationen.

För närvarande synes tre möjligheter till förklaring av kyrkstadens uppkomst föreligga, antingen att kyrkstaden är medeltida och tillkommen i stort sett samtidigt med sockenkyrkorna, eller att kyrkstaden hänger samman med reformationens införande och främst är betingad av de förändringar i kyrkans arbetssätt inom socknen och den skärpning av kyrkotukten som successivt infördes. Kyrkstaden kan emellertid även tänkas vara en företeelse med rötter i medeltida förhållanden, där en funktionsförskjutning inträffat på så sätt att funktionernas tyngdpunkt tidigare legat på den merkantila funktionen men efter reformationen mer och mer förskjutits mot de kyrkliga funktio­nerna. Vad här har sagts gäller enbart kustlandets kyrkstäder. Inom lapp­marken är kyrkstäderna helt och hållet tillkomna under reformationens tid och efter år 1600.

Det är att hoppas att kommande forskning skall kunna bringa klarhet i frågan om kyrkstadens uppkomst och tidigaste utveckling. Uppslag till nya angreppspunkter synes mig finnas inom flera områden. På 1930-talet åter­fanns vid grävning för avlopp inom Piteå Gammelstad några stocklager strax under marknivån. Någon möjlighet att då avgöra deras ursprung fanns icke. Det är dock möjligt att vid en fortsatt bevakning av de nya grävningar, som sannolikt då och då är nödvändiga inom våra större kyrkstadsanläggningar på grund av den moderna tätortens framträngande på kyrkstadsmark, skall framkomma lämningar av äldre kyrkstugubebyggelse, som skulle kunna ge hållpunkter för en datering. Det är även möjligt att en fortsatt intensifierad analys av äldre stadsplanekartor enligt den i avhandlingen prövade metoden skall kunna avvinnas nya resultat. Inom den kyrkohistoriska forskningen är vidgade undersökningar i hög grad önskvärda av hur katolskt och protestan­tiskt arbete inom en svensk socken konkret bedrevs, särskilt i vilken utsträck­ning man kan iakttaga bestämda skillnader i sättet att bedriva detta försam­lingsarbete under katolsk tid och efter reformationen. Väsentligt är också att snarast få utrett kyrkstadsförhållandena i Finland och även i Norge, efter­som dessa kan väntas ge värdefulla aspekter på kyrkstadens uppkomst och utveckling.

Bilden av kyrkstaden i övre Norrland är icke fullständig förrän kyrkstads­institutionens upplösning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och kyrkstadens successiva övergång i den moderna tätorten närmare kunnat analyseras. Kyrkstaden har genom sitt läge i centrum av det kring kyrkan uppväxande moderna samhället kommit att påverka detta på flera sätt, inte minst stadsplanemässigt. Dessa frågor har, som redan i inledningen närmare angivits, icke berörts i föreliggande avhandling, men det är författarens av­sikt att senare återkomma till dessa.

Ragnar Bergling – Kyrkstaden i övre Norrland (Skytteanska samfundets handlingar no3-1964)

Återgivet med tillstånd av Skytteanska samfundet. Fotnoter, sidhänvisningar och hänvisningar till planscher och tabeller som inte finns med i denna text är borttagna.