stallarna

Mer om stallarna

Bonnstan med många av stallarna kvar (sett ungefär från nuvarande rondell)

Vid ˮloppisˮ efter Curt ˮBurk-Curtˮ Degerman hittades 2010 en gammal Skelleftebladet med denna annons, som gör det tydligt att en del stallar (som stod i området norr om Bonnstan) faktiskt såldes för bortflyttning, och sålunda har inte alla brunnit upp som åtminstone web-redaktören trodde.

Jag frågade Birgitta Bjurman vad som hände sedan och här är hennes svar:

Stallarna revs och flyttades, auktionerades bort eller blev till spisved.

Efter branden 1937 så låg nog Bonnstan rätt pyrt till – och det tog flera år av förfall och misär innan Riksantikvarieämbetet sommaren 1941 genom fil. dr. Ingemar Atterman gjorde en inventering av kyrkstäder i Väster- och Norrbotten och bestämde att ˮkyrkstaden måste räddas från vandalisering och undergång.ˮ Ett halvt år därefter meddelade Raä att vapenfria värnpliktiga kunde få hjälpa till med sanering och reparation. Kronan betalade deras inkvartering och underhåll (i prostgårdens västra flygel) och kyrkstadskommittén svarade för arbetsledning. Detta skedde under barmarkstiderna (ej under vintrarna) 1943 till 1945 och skulle vara klart (slutdatum var satt till 20 juni) innan stadens jubileum öppnades till midsommar 1945.

De hus som klarat branden i den nordligaste längan flyttades och fyllde ut tomrum som uppstått och gjorde även att torget numera har ett helt fyrkantigt utseende, se skiss. De 40 männen som arbetade med detta kom från Norsjö i norr till Ulricehamn i söder och de var i åldrar från 25 till 45 år. Många olika yrken var representerade. Vid den ekonomiska redovisningen visade det sig att man fått en brist på 48 kronor mot det budgeterade som var 7432 kronor, men kvarvarande redskap i kommitténs ägo värderades till 25 kronor.

Scenen kom genom Uno Lindbergs försorg att sättas på sin plats omkring 1960. Den var ursprungligen en loge som flyttades från Krångfors och stod tidigare på Åke Forssells mark på Kalvmyrberget. De tre kvarvarande stallen stod på rad, men något mer åt väster.

Birgitta Bjurman