Fellström

KYRKOSTADEN
(ur ”Från kyrkbacken” av prosten K.A. Fellström, Skellefteå 1950).

På Prästbordet har av ålder funnits ett särskilt område, som upptagits av allmogens kyrkstugor och stallar. Kyrkstadsområdet är första gången avritat å karta från år 1648 och har sedan förblivit i huvudsak på samma ställe intill 1835, då en förflyttning till nuvarande plats ägde rum. Å kartan är en ansenlig trakt utmärkt med påskrift: ”På detta rummet socknens hus”. En senare karta av år 1686 har påskriften ”Kyrkiohusen” och 1764 års välgjorda karta över Prästbordet har med ordet ”Kyrkostadsplatsen” markerat området ifråga.

Platsen omslöt en avsevärd trakt från sockenstugan i väster till mitten av nuvarande kyrkstad i öster. Från början har området sträckt sig ned till älven och i norr till skogs- eller ängesgränsen, där nu komministergårdarna ligga. Efter den först kända branden 3 juni 1672 ha stugorna längst i väster dragits mot öster och norr, där de efter nuvarande vägen upp genom Gammelstaden nådde nära intill Drävjan eller Illkärret. Bebyggelsen gick efter stora vägen mot öster i mer eller mindre djupa krökningar. En avsevärd mängd stugor uppfördes jämte tillhörande stallar. Efter 1672 års brand kommo en del stugor och stallar att uppföras på Kläppen och på Brännan, där de kvarblevo intill 1800-talets mitt. Efter branden 1835 skulle samtliga stugor och stallar flyttas till nuvarande plats, som samtidigt fick sitt bestämda utrymme. Planen var noggrant utstakad och av sockenstämman godkänd hösten 1835. Förflyttningen av de hus, som på grund av sitt läge å Kläppen och Brännan undgått eldsolyckan, skedde dock endast så småningom.

Huru länge kyrkostadsplats funnits till, kan icke med säkerhet avgöras. Sannolikt leder den sitt ursprung långt ned i medeltiden. Hur skulle man kunnat vara den förutan? Avstånden voro långa, vägarna dåliga och kyrkotvånget starkt. Omkring 100-talet helgdagar funnos att akta på. I samma mån som bebyggelsen sökte sig längre inåt landet, måste stugor och stallar anskaffas, där bönderna kunde övernatta vid de många helgerna och hålla till under besök på kyrkplatsen för dop, begravningar, marknader, ting och uppbörder. Den ena stugan växte upp efter den andra i mån av befolkningens tillväxt. Några småstugor funnos redan 1413 för de 60 bönderna, men flera voro av nöden för de 350 bönderna år 1543. En ordbok över medeltidsspråket upptager ”kirkiohärbärghe” eller ”kirkeeherrberge”. Detta ord tolkas som hus för mera avlägset boende kyrkobesökare. I samma ordbok finnes också ”kirkiostadha” och ”stoofworum”, som tydligen avser vårt ord kyrkostad. Kyrkostaden är sålunda bevisligen en medeltida företeelse. Ingenstädes var den så av nöden som i våra bygder med de långa avstånden.

Byggnadssättet har säkerligen varit skiftande. Där så lämpligen kunde ske, har stallet byggts inunder och kammaren ovanpå. Detta var den enklaste lösningen i backsluttningarna. Klart framgick detta, då gamla stugutomter i mängd blottades vid utschaktningen av området öster om sockenstugan år 1932. Här stodo stugorna i rader med smala gränder emellan. På slättmark byggdes omsider yttre trappor till det ovan stallet belägna stugurummet. Ursprungligen har sannolikt endast en avbalkning skett i stallet. Längre fram ha särskilda stall uppförts på en för alla anvisad plats. Så har undantagstäkt skett i nya kyrkostaden.

Kyrkostäderna anordnades efter vissa regler. De byar, som nalkades kyrkan från samma håll och efter gemensam väg, höllo samman i Kyrkostaden. Till en del var detta av nöden till följd av den oenighet, som ofta rådde mellan skilda sockendelar. Den först kända kyrkstuguordningen är beslutad på landsting i Piteå den 20 mars 1695. Enligt denna skall varje hemman äga rätt till kyrkohus bestående av ”en stuwa med kammare och förstuwa före” och ett stall av den storlek var och en behövde. Varje bonde borde få sina kyrkohus närmast intill varandra och det efter varje bys storlek och läge i socknen. Alla hus skulle avdelas i vissa kvarter genom gator och gränder ”ändalångs med kyrkan.”

På den kyrkstad, som fanns i Skellefteå vid mitten av 1700-talet, lämnar doktor Högström en beskrivning. Här funnos omkring 300 kyrkohus, bestående av stuga, bod och stall. Området var indelat i gator och gränder. Vi få tänka oss, att här är fråga endast om ett enda hus, en enkel låg stuga med lucka för det obetydliga fönstret och tak av näver och takved. I denna stuga tog man in på lördagen eller söndagsmorgonen. En del enkla möbler funnos, främst skåpsängar, i vilka familjens medlemmar kröpo in. Ofto hade dessa skåpsängar tre bäddar över varandra. I kyrkstugan förvarades söndagskläderna. I hemorten hade man intet bruk för dem. Under vägens besvärligheter passade den enkla vardagsdräkten bäst.

En ödesdiger händelse inträffade då Kyrkstaden avbrann genom vådeld den 3 juni 1672. Härom skriver klockaren Lars Bjuhr i Myckle: ”Den 3 juni 1672 uppkom en oförmodelig och skadelig vådeld, hvilken denna vår socken Skellefteå kyrkobyshus – Gud bättre – i aska lade, så att icke mera än några stuwor, förutom de nedre på änget byggde voro, undsluppo. Kronohuset med en post spannmål jämväl och många andra saker, som förvarade voro uti bemälta kyrkobyshus, följde ock i sticket. Detta allt lände mången och i synnerhet dem fattigom till en märkelig skada och avsaknad. Dock vare Gud misskundlig ära, som sitt bönehus och vårt tempel med stapel och klockor för samma vådeld nådeligen och misskundeligen igenom sin synnerliga försyn beskyddade”.

Med stugorna nere på änget avses de hus, som voro uppförda bortom groven i nuvarande Kyrkostad. Kronomagasinet har efter denna tid nybyggts väster om kyrkan, där större trygghet rådde för eldfara. Sockenstugan och fattigstugan ha tydligen undgått förödelsen. Med stor skyndsamhet har den nya Kyrkstaden återuppbyggts, varvid stugorna närmast kyrkan förflyttats mot öster och norr. Den nya staden har i huvudsak kommit att likna den gamla. Stugor ha dock icke längre uppförts nedanför vägen mot nuvarande Kyrkostad. Denna väg gick länge vida närmare backkrönet än nu.

Än en gång skulle vådelden komma att ödelägga kyrkobyshusen. Eldsvådan började kl. 9 em. den 25 sept. 1835 i ett stall, som tillfälligt beboddes av ett fattigt folk. Till följd av en stark nordvästlig vind fick elden en fruktansvärd fart, och innan morgonen därpå var hela Kyrkstaden ödelagd med undantag av några stugor i den s.k. Gammelstaden och på hitersta backsluttningen öster om groven samt vid sockenstugan. Allmänt ansågs att mordbrand förelåg. Sockenstämman anslog den 18 okt. s. å. 400 Rd. åt den, ”som bevisligen upptäcker den eller de personer, vilka av våda eller uppsåt vållat den gamla Kyrkostadens brand”. Någon klarhet kom icke att vinnas. Icke mindre kännbar blev allmogens förlust än vid den förra branden.

Nu gällde det att få en ny Kyrkostad uppförd. Lyckligtvis hade Skellefteå en praktisk och klarsynt man i ledningen, som genast grep verket an. Den gamla staden ansågs med skäl ha legat för nära kyrkan och prästgården, varför den nya skulle förflyttas längre bort på andra sidan groven. Redan i okt. 1835 utsågos kapten J. Sandström och bonden Olof Dahlberg i Böle att jämte ordföranden upprätta förslag och planritning. Den 16 nov. 1835 hade enighet nåtts enligt kommitterades förslag om platsen, karta däröver, tomternas storlek m. m. Den 10 jan. 1836 förelåg K. B:s resolution angående Kyrkostadens reglering.

Allmogen var icke belåten med de snäva bestämmelserna. Stugor fingo icke sammanbyggas eller uppföras i tvenne våningar. De skulle endast få begagnas vid gudstjänstbesök och för övrigt vara stängda under vardagarna. Förbud var stadgat för inhysning av löst folk m.m. Man var därjämte missnöjd med bestämmelsen, att rätt till kyrkstuga skulle stå öppen endast för dem, som bodde över en mil från kyrkan. Allmogen begärde att få bygga efter råd och lägenhet och äga obehindrad rätt till kyrkstugan, ”när ägaren någon gång under veckan i laga ärenden stadd måste sig framme vid kyrkan uppehålla”. Resolutionen skulle därför överklagas. Vid förklarings avgivande med anledning av klagomålen godkändes en skrivelse av bl. a. följande innehåll och undertecknad av Abr. Abrahamsson och Anders Jakobsson i Ersmark och gamla och unga Olof Olofsson i Varuträsk: ”Vidare tro vi, att ingen sockenbo är så oklok och fåfäng, att han uppbygger kyrkobyshus allenast för prydligt utseende, men om detta kan med ändamålet lämpligen förenas, inse vi icke något skäl att därför lägga hinder. . Att åter ålägga fattiga nybyggare och hemmansdelägare någon tävlan med den förmögnare, vad byggnadssättet angår, lärer icke tillhöra någon myndighet än mindre Skellefteå socknemän som troligen anse sig belåtna, om de enligt förfädrens sed, som ej haft oskäl med sig, få under besök vid kyrkan med sitt husfolk inrymma sig i de ganska anspråkslösa hus, som klimatets stränghet gjort oumbärliga”.

Ingenting finnes antecknat om resultatet av dessa klagomål. I fråga om att sammanbygga stugor och uppföra dem i tvenne våningar har allmogen avgått med seger. Doktor Nordlanders strävan har tydligen gått ut på att hindra uppbyggandet av stugor, som möjliggjorde mera varaktigt rum för fattiga från byarna och annat löst folk, salubodar och krögarnästen vid marknader och andra tillfällen. Erfarenheten från gångna tider hade icke varit den bästa i detta stycke.

Inom kort hade omkring 630 bönder begärt rätt att bygga kyrkstugor. Nu gällde det att övervaka byggnadsverksamheten och leda den i god riktning. Den gamla vägen över groven hade icke någon bro som nu utan löpte i sned riktning från södra backkrönet ned i dalen och upp på norra sidan om den nuvarande vägen. Den slingrade sig sedan fram och dök ned mot Körrbäcken vid Lugnet och fortsatte därefter i dalgången mot Böle. Intill 1800-talets början hade den följt älven. Efter vårandan 1837 bröts av tomtägarna den nya gatan genom Kyrkstaden. Sex meter bred och i rak riktning.

Först nu kunde bebyggelsen taga fart. Emellertid ansågs i jan. 1844 av nöden bestämma, att den som ej inom en tid av 3 år bebyggt sin tomt vore skyldig att avstå densamma till hemmansägare, som förut icke bekommit tomt. I samband härmed upptogs frågan att förflytta kyrkstugorna från Brännan, Kläppen och Löten till den nya Kyrkstaden. Ägarna ville icke vara med härom. Som dessa kyrkstugor givit anledning till upprepade klagomål, utverkades K. M:ts Befallningshavandes förständigande. Enligt en sträng skrivelse av den 21 juni 1852 skulle berörda stugor vara bortflyttade inom ett år. I annat fall ägde kronobetjäningen låta verkställa arbetet och täcka kostnaderna genom offentlig auktion å materialierna. Länsstyrelsen gjorde samtidigt en erinran om villkoren för kyrkstugor enligt K. M:ts nådiga brev den 6 maj 1817. Detta innehöll, ”att inga kyrkobyshus få uppföras eller köp om dem slutas utan vederbörligt tillstånd samt att dessa kyrkobyshus mellan de tider, då allmogen ditkommer för gudstjänstens bevistande, ovillkorligen skola vara obebodda och tillslutna vid vite av 3 Rd. 16 sk. bco, ej mindre för husägaren än där inhysta personer, vilka senare även genast böra därifrån utvräkas. Alltså varde de av Skellefteå sockens invånare, som icke gitte styrka sig vid sistnämnda tid hava varit ägare till de hus å Kläppen, Brännan och Löten, vartill äganderätt nu yrkas, härigenom förbjudne att begagna densamma, innan de därtill sökt och vunnit rättighet”. Dessa föreskrifter gälla ännu i dag.

Så småningom sammandrogos alla kyrkstugor till den s. k. Bondstaden, ett namn, som uppkom efter Skellefteå stads anläggning till skillnad från Borgarstaden. Denna stad ordnades med klokhet och förutseende. Ett stort fyrkantigt torg med en torgbrunn upptog mitten av anläggningen. Utanför området mot norr bereddes utrymme för ett otal stallar. En arrestlokal ansågs vara av nöden för de vildbasare som störde ordningen. Tingshuset, som länge haft sin plats på älvsbacken mittför torget, var redan bortflyttat, men den förfallna sockenarresten eller fängelset undanflyttades först 1835 och uppfördes på Sunnanå i två våningar med två rum i vardera.

Under det århundrade som gått efter Kyrkstadens ordnande ha många förändringar skett i samband med pastoratsdelning. Många hus ha rivits och tomma partier ha uppstått. På sista tiden har den blivit mindre använd. Alltfort har den dock avsevärd användning, särskilt vid större helger under sommartiden. Man var därför tacksam, att Kyrkstaden räddades vid den eldsvåda, som utbröt natten mellan den 29-30 juli 1937. Ett 10-tal hus med omkring 40 kammare i nordvästlig riktning från torget blevo jämte sockenarresten lågornas rov. Fullkomlig vindstilla möjliggjorde begränsning av elden, som förorsakats av lekande gossar. Torgplatsen förlorade genom denna eldsolycka sin karaktär av centrum. Under senare år har torgplatsen återfått sitt forna utseende. Stugor ha hitflyttats från ytterområdena.

Kyrkstaden har en rik och skiftande historia. Vad som bäst blivit bevarat i minnet från dess tillvaro, är de mörka sidorna. Oordningar, störande uppträden och förargelser ha icke kunnat undgås. Stora skaror av alla slags människor ha varit samlade inom ett trångt utrymme. Uppbyggelse och religiösa förrättningar trädde ofta tillbaka för behovet av nöje och omväxling i en mödosam och enformig tillvaro. Den under vardagens slit och släp kuvade livslusten tog sig ej sällan uttryck i en något bullersam och otyglad glädje. Större delen av menigheten utgjorde ett stillsamt släkte, tidigt böjt under arbete, pålagor av olika slag och umbäranden. Dock må man icke göra sig alltför stora tankar om den svenska allmogens kuvade väsen. Skogsbon i allmänhet och Skelleftebon i synnerhet har gått med högburet huvud i skiftande öden.

Kyrkstugorna ha dragit över sig många klagomål för onyktert liv, för slagsmål och annan sedeslöshet, som där ofta övades under helgerna. ”Otidigt dryckesmål” och fylleri bestraffades redan i början av 1600-talet. Omsider nödgades man utse ”en tillsyningsman över fylleriet på Prästbordet” år 1714. Året därpå vid en rannsakan låg Chr. Johansson drucken i stugan och E. Nilsson i Kusmark var i samma elände. I en annan stuga var ”grundligt tumult”. Storböndag 1717 köpte And. Mårtensson brännvin av kaptenskans piga, strax sedan de kommo ut ur kyrkan. ”Efter kom han full och drucken i kyrkan”. Exemplen äro många.

År 1721 utkom en Kungl. förordning, varigenom stadgades förbud att å Prästbordets ägor försälja öl och brännvin. Denna stadga blev icke åtlydd, så mycket mindre som gästgivaren alltfort bodde på Prästbordet och där fullgjorde sin uppgift, vari bl. a. ingick rätten och skyldigheten att tillhandahålla öl och brännvin. Rent groteska förhållanden blottas av kyrkoherden N. Buscherus (1697-1703), som tycktes stå maktlös gentemot de tygellösa elementen i Kyrkostaden. Förgäves klagar prosten Svanberg (1703-1722) över fylleriet, och länsmannen får befallning att efterhålla syndarna. De värsta voro Piteå och Umeå borgare, som tävlade om att förse Skellefteborna med brännvin och fortforo därmed intill Skellefteå stads tillkomst. Icke blott under marknader och helger sökte dessa rikta sig på allmogens bekostnad utan höllo även under mellantider öppna bodar. I början av 1800-talet torde tillståndet varit sämst, då det efter kriget lössläppta njutningsbegäret icke syntes känna några gränser. Icke ens under kronobränningens eller hembränningens mörkaste tider skall tillståndet varit värre, trots att då av socknens många krogar fem funnos i Kyrkstaden.

Klagomålen voro av mångfaldig art. Byarna uppläto sina kyrkstugor för fattiga änkor och ensamma kvinnor. Åter och åter nämnas stugugummor, vilka genom efterhängset tiggeri, krögeri och oskickligt leverne åstadkommo förargelse. Trots alla förbud fortfar detta oskick intill 1835, då största hopen förflyttades till sina respektive rotar. I dylika stugor fann ungdomen en tillflykt för sina påhitt. År 1759 förekallades några ungdomar, som under aftonsången spelat kort i Kyrkostaden. ”Spel och dobbel, kiv och slagsmål” äro inte sällsynta synder. Än värre äro klagomålen över ”det oväsende och oskick, som ungdomar i Kyrkstaden förövat om nätterna före sön- och högtidsdagarna, som gått så långt, att kyrkfolket i sina stugor oftast icke fått någon ro hela natten för stoj och buller, utom det att de icke en gång alltid kunnat vara fredade i sina egna hus”. År 1780 ansåg man, att den vakt icke vore tillfyllest, som allmogen själv höll, utan borde soldatpatruller anlitas och de olydiga späkas med arrest och böter. Som skäl anföres : ”Tätt och ofta förekom slagsmål, fylleri, oväsende, bannskap och svordom”. Den efterlåtne doktor Ström förmådde icke reda upp eländet efter de gångna årens försummelser. Skaran var stor av de personer, som bodde i kyrkstugor och egna hus. För största hopen står antecknat, att de bodde här utan pastors samtycke.

Doktor Nordlander avskaffade omsider med obeveklig kraft yttre oskick och lyckades genomdriva, att Kyrkstaden tömdes på löst folk och fick stå obebodd under veckodagarna. Den 20 sept. 1835 tillfrågade han socknemännen, ”huruvida de ämna tilllåta att handelsmän till äventyrs uppbygga sina hus strax öster om groven”, d. v. s. i början av den blivande nya Kyrkstaden. ”Socknemännen förklarade enstämmigt, att de ingalunda funne sig belåtna med att handelsmännen skulle få bygga sina hus närmare intill kyrkan än de sina. Dessutom hördes mången yttra den önskan, att marknaden ej måtte hädanefter som hittills hållas i Kyrkstaden eller i närheten av kyrkan, utan borde ett något avlägsnare ställe bli till marknadsplats utsedd”. Detta skedde också, då ett visst område på Körran år 1837 uppläts till marknadsplats. Den 27 nov. 1842 hade sockenstämman att yttra sig över en ansökan av gästgivaren i Umeå att i Kyrkstaden få hålla spiskvarter. Allmogen förklarade, ”att som de själva vanligen voro med matsäck försedda, då de besöka marknaderna, något särskilt spiskvarter för deras räkning så mycket mindre behövdes, som de befarade att mera våta än torra varor skulle där komma att försäljas”. Med dråplig vältalighet avstyrkte Nordlander ”tillstånd för värdshusvärdar och krögare att vid marknader i Skellefteå driva sin för ordning och sedlighet skadliga verksamhet”.

Redan år 1844 hade Nordlander sammanskrivit en brandordning för kyrkstaden, vilken kunde tjäna som mönster ännu i dag. Den 6 okt. s. å. blev den enhälligt antagen. Vid samma tillfälle fattades följande beslut: ”Efter mogen överläggning ville socknemännen med stöd av Kungl. förordningen om sockennämnd hava ett vite av 3 Rd. 16 sk. bco fastställt, vartill den eller de skulle göra sig förfallna, som ifrån den 1 april till den 1 sept. efter kl. 11 på aftonen och ifrån den 1 sept. och till den 1 april efter kl. 9 em. befunnos under kringstrykande på gatorna i Kyrkstaden eller i byarna åstadkomma oväsende”. Samtidigt beslöts, att de vid sockenstugan kvarstående kyrkstugorna skulle förflyttas till själva Kyrkstaden.

Allmogen var dock ej alltid så lätt att komma till rätta med. Synnerligen klokt visade ordföranden den 19 maj 1850 huru fattigvårdstungan stigit genom de många inhysningarna i kyrkstugorna. Vältaligt utredde han den skada som uppstått genom dylika personer. Man enades om det beslutet, att ”eho den vara må, som upplåter sin kyrkstuga till olovlig inhysing, skall i och med detsamma hava förverkat sin rätt till stugan, vilken såsom förbruten skall genom fattigvårdsstyrelsens försorg och för fattigkassans räkning på allmän auktion försäljas”. Som ordförande i fattigvårdsstyrelsen fick Nordlander många bekymmer att bereda rum åt de avhysta, som ej kunde giva sig ut på vägarna. Sedan vederbörligt tillstånd lämnats att riva kyrkobyshusen på Brännan, Kläppen och Löten hade byarna nödgats återtaga de fattiga, som de hoppats komma ifrån genom att inhysa dem i kyrkstugor. De husvilla fördelades helt enkelt på rotarna. Sammalunda skulle nu ske med den övriga skaran, som verkligen hörde socknen till.

Trots alla åtgärder voro förhållandena i Kyrkstaden allt annat än goda. Redan den 22 okt. 1854 framlade Nordlander ett förslag till ordningsstadga för kristlig och laga ordning i Kyrkstaden. En ordnings- och säkerhetsvakt av fyra personer skulle inrättas och uppehållas i tur och ordning av skattägare. I elva punkter sammanfattades uppgifterna. Allmogen godkände i förstone förslaget, men överklagade sedan beslutet tämligen enhälligt. Den 20 maj 1855 hölls en orolig stämma för förklarings avgivande. Ordföranden redogjorde för de åtgärder, som sedan lång tid tillbaka vidtagits för ordningen i gamla och nya Kyrkstaden. Han redogjorde för den goda verkan beslutet haft att sälja de stugor där främmande inhystes. Han påpekade, att man väntade gott av de nya villkoren för brännvinsförsäljningen, men att därmed icke allt vore vunnet. Med vanlig kraftfull vältalighet vädjade han till de närvarande att stödja det överklagade beslutet. Allt var fåfängt. Menigheten instämde med de klagande och yrkade beslutets upphävande. Den nitälskande prosten led ett allvarligt nederlag.

Det överklagade beslutet kom aldrig till verkställighet. Följderna visade sig snart. Kronofogden anmälde den 24 oktober 1857, att sådana våldsdåd övats i Kyrkstaden sistlidne böndagslördagsafton, ”att kraftiga åtgärder borde vidtagas, om människor, som måste färdas genom Kyrkstaden, skola kunna bliva fredade till liv och egendom”. Han hoppades, att åtgärder skulle vidtagas. så att icke ”oförtjänta skuggor må kastas på den i allmänhet fridsamma och rättrådiga befolkningen”.

Man beslöt nu, att länsmannen vid större helger och då behovet i övrigt sådant påkallade, skall äga rätt att hos kompanichefen begära nödigt manskap ”för säkerhetens och fridens vidmakthållande”. Därjämte skall ett lämpligt rum förhyras och förses med järngaller och här insättas fridstörarna. Denna vakthållning skulle bekostas av socknemännen.

Efter denna tid blev ordningen i Kyrkstaden mindre föremål för stämmans omsorger. Våldshandlingar torde ha blivit mera sällsynta. En tid av nyvaknat religiöst liv inträdde snart. Nykterheten började småningom vinna mark genom krogarnas indragning. Stigande bildning torde ock medverkat. Emellertid återstod ännu mycket att önska. Alltmer efterlåten och slapp hade den allmänna meningen blivit. Man kallade nu icke kortspelande ynglingar inför kyrkorådet. Omkring sekelskiftet hade en ny och främmande prästman under natten lyssnat till oväsendet i Kyrkstaden vid Mikaelihelgen. Han började sin högmässopredikan med orden : ”I dag är det änglarnas dag, men i natt har det varit djävlarnas natt”.

Kyrkstaden har även varit ett ämne till tacksägelse. Under många århundraden har allmogen där haft en tillflykt vid helgerna. Möjlighet har funnits att komma med vid gudstjänster och högtider. Barnen ha kunnat medtagas till helgedomen och tidigt vänjas vid kyrkvägen. Kyrkstugorna ha för det religiösa livet haft en betydelse, som ej kan överskattas. Makar och barn ha haft stillhet att med varandra samtala om det ena nödvändiga, om ord och yttranden vid gudstjänsterna, om minnen från gångna dagar. Kyrkobesöken ha givit färg och rytm åt livet. Här har man upplevat högtid. Här ha vänner, släkt och bekanta sammanträffat och återknutit band, som höllo på att brista.

Även rent historiskt och kulturellt sett har Kyrkstaden mycket att berätta om. Här bodde ryssarna våren 1809, sedan de förjagat de svenska krigare, som sökte värna hembygden. Här har allmogen sammankommit till uppbyggelse och inbördes tröst under de mäktiga läsarrörelserna. Här ha de rådgjort och väglett varandra. Här ha de samlats till rådslag i tider av nöd. Särskilt bör ihågkommas de förtvivlade åtgärder, som det s. k. Ostvikskriget (1867) utlöste bland hungrande bondhopar. För övrigt har Kyrkstaden varit samlingspunkten i alla skiften under århundradens lopp. Många äro släktleden som trampat denna mark. De gamla kyrkstugorna gömma än i dag minnen från de gamla bondgårdarnas utrustning. Här ha de gamles enkla möbler fått en tillflykt, sedan de tjänat det ena släktledet efter det andra.

Hur länge den gamla Kyrkstaden skall kunna bevaras, är ovisst. Den får icke bliva en tillflykt för löst och opålitligt folk. Bättre vore då, att den helt enkelt toges bort. Lyckligt vore, om den kunde bevaras så länge som möjligt. Det är tacksamt att området kring torget återfått sin ursprungliga karaktär och att en väsentlig del av den gamla Kyrkostaden konserverats för framtiden.

Ur Från kyrkbacken (1950 års upplaga) s. 74-84