Kyrkstaden
(ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2 av Ulf Lundström)
År 1780 klagades på en sockenstämma över
”det oväsen och oskick som i synnerhet af ungdomen blifwit i Kyrkostaden föröfwat om nätterna för Sön- och högtidsdagarna, som gått så långt, at Kyrkofolket i sina stugor oftast icke fått någon ro hela nätterna öfwer för stoj och buller, utom det at de icke en gång altid kunnat wara fredade i sina egna hus.”
Sockenstämman beslöt att söka tillstånd för en soldatpatrull, eftersom den vakt som allmogen hade satt upp inte räckte till. Personer som påträffades på krogar eller strykande kring gatorna en halvtimma efter det att trumman gått skulle tas fast av patrullen och sättas i sockenarresten, och stanna kvar där till morgonen därpå. Dessutom skulle de arresterade betala åtta skilling till soldaterna för deras besvär. Om personer ansågs sig ha blivit insatta i arresten utan skäl, kunde de klaga hos kyrkorådet för att bli befriade från böterna. Eller också kunde de föra saken till domstolen.
Chefen för Västerbottens regemente, överste Klingspor, var positiv till förslaget, men ville inte att arrestanter skulle kunna klaga hos kyrkorådet, eftersom det var naturligt då arrestanterna hyste agg mot soldaterna. Häradshövding Furtenbach var tveksam till att soldaterna skulle kräva in böterna, utan detta borde skötas av kronobetjänterna, som normalt hade detta uppdrag. Detta var ett mera rättssäkert sätt att sköta saken. Sockenstämman gick med på överstens förslag, men ville förhandla om huvuvida kronobetjänterna eller soldaterna skulle ta upp böterna. Dessutom underströk man att personer som var på gatan utan att vara störande inte fick sättas i arresten. utan detta gällde enbart oroliga och bullersamma personer.
Abraham Hülphers beskriver området vid kyrkan i slutet av 1700-talet:
Kyrkstaden, eller vallen omkring kyrkan, var det, som gaf platsen sitt anseende, ty utom prostgården, boställen och magasinen, funnos där öfver 300 små s.k. kyrkohus, bestående af stuga, bod och stall, indelad i gator och gränder, hvaraf allmogen betjänade sig vid framkomsten till kyrkan, en del långväga om lördagar, som ock där förvarade sina hälgdagskläder. I ägarnes frånvaro beboddes dessa kyrkohus af en hop löst och fattigt folk, som vårdade husen. I fredstider uppställdes här, såsom då var brukligt i vårt land, sockenkompaniet till parad och gingo patruller alla nätter.
Marknader höllos vid kyrkan i mars, september och december. Mot slutet av 1700-talet, då ej mindre än 50 bränvinskrogar blifvit upprättade inom socknen, funnos 5 vid kyrkan! Handlandena i Umeå och Piteå hade vid denna marknads‑plats marknadshus samt höllo ansenliga nederlag af varor, som äfven mellan marknadstiderna af kommissionärer försåldes och utborgades.
Anna Maria Klingberg (1747-1826) bodde 1784 i en bondes stuga i kyrkstaden, och livnärde sig på vävande. Hon led av värk i benen.
Pigan Lisa Berg bodde 1806 i en kammare som tillhörde rustmästaren Salomon Furberg (1761-1808), som var bosatt i Tuvan. Huset som låg i östra delen av kyrkstaden, norr om Smedsgatan, var 4,4 meter långt och brett och 3,8 meter upp till väggbandet och 7,9 meter upp till taknocken. Tomten var 4,72 meter i kvadrat. Kammaren, som var uppsatt 1801 av moget furutimmer, bestod av en våning och en rymlig vind med vindslucka. Till vindsluckan gick en trappa. Huset stod på fyra knutstenar. Kammaren hade två fönster och ett vindsfönster. Byggnaden var värderad till 56 riksdaler och 32 skilling banco eller efter realisationsgrunden 85 riksdaler riksgälds. Kammaren stod 0,8 meter från vägen. Måttuppgifter om en kyrkstuga på Brännan finns i underkapitlet ”Brännan”.
Magdalena Wikner (1755-1818) bodde 1810 i en kyrkstuga som tillhörde hennes kusin Nils Nilsson i Yttervik och Olof Persson i Hedensbyn. Hon betecknas som en ogift skräddardotter. Kyrkoherden Nils Ström ville att hon skulle flytta från kyrkstaden. Hon hade ett avtal med ägarna och betalade hyra, och hon hade enligt vittnen fått tillstånd sex år tidigare av kyrkoherden under sin återstående livstid. Vittne var bland annat klockaren och lantmätaren Markus Sundström. Magdalena Wikner uttalade att hon hyste förtroende för kyrkoherde Ströms ofelbarhet och hans hederslöfte. Hon beskrivs av vittnen som 53 år, och hon hade levt ordentligt, betalat sina utskylder och inte varit någon till förargelse. Magdalena Wikner hade tjänat i 20 år, dels i Österbotten och dels i Skellefteå. Hennes far, som nu var död, hade odlat upp ett tunnland på Prästbordet som hon hade förlorat utan ersättning. En fråga för domstolen att ta ställning till var om marken hon bodde på var Kyrkobordets eller Prästbordets mark. Vittnena menade att i saken även skulle vägas in att Magdalena hade tagit hand om sin avlidna systers och svågers värnlösa barn. Saken blev först uppskjuten, men sedan blev Magdalena Wikner ålagd att flytta inom en månad. Hon anmälde dock missnöje med domen, och uppmanades att komma in med besvär inom två och en halv månader.393
Magdalenas syster var Britta Wikner (1761-1808), som var gift med Paul Strömberg (1748-1800), som var en handelsbetjänt från Borås. Makarna hade barnen Lena f. 1790 som flyttade till Gävle 1809, Carolina Pålsdotter Strömberg f. 1793 som flyttade ut ur församlingen 1818, samt Per Strömberg f. 1798 som flyttade ut ur socknen 1814.
Lars Kågeman i Stämningsgården hade 1832 två boningsrum och ett stall i kyrkstaden med ”erforderlig inredning”. Huset var sammanbyggt med Olof Anderssons i Krångfors hus, och värderades till 17 riksdaler och 37 skilling.
I kyrkstaden fanns ett system med brandvakter där hela socknen var engagerad. Två personer gick brandvakt tillsammans under ett dygn. Under näst sista veckan i augusti 1832 gick byamännen i Boviken brandvakt i kyrkstaden.
ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2 s 634-637 av Ulf Lundström i skriftserien Kulturgräns norr 2008
Återgivet med tillstånd av författaren.