Flyttning och reparationer i Bonnstan

Våra kyrkstäder, deras öde och räddning (NV 30/7 1931)

Kyrkostaden i Skellefteå visar tendens till sorgligt förfall, som snarast bör avhjälpas

De norrländska kyrkstäderna och inte minst de som ligga i våra orter, ha den senaste tiden blivit i viss mån aktuella. Branden i Burträsk och det faktum att kåkstäderna åtminstone delvis äro hotade av snabbt förfall ha bl.a. varit bidragande orsaker.

Skellefteå kyrkostad är utan tvivel jämförelsevis väl bibehållen. Förklaringen härtill torde väl närmast vara den att kyrkostaden är av tämligen sent datum. De flesta husen torde väl vara föga mer än c:a 100 år gamla. Några av de äldsta husen torde vid denna tidpunkt ha flyttats och byggts om.

Trots det att bondsta’n som sagt är i tämligen gott stånd, föreligger det f.n. anledning att snarast ingripa mot en del tecken på förfall som dels i praktiskt avseende medföra en del olägenheter och dels ge ett ofördelaktigt intryck av allmän osnygghet. För den allmänna osnygghetens avhjälpande, vad det rör renhållningen etc. torde väl kommunalnämnden i egenskap av hälsovårdsnämnd vara ansvarig. I stort sett torde väl ingen anmärkning kunna resas på den punkten, ty det är först och främst en hel del förfallna stallar som i högsta grad bidraga till intrycket av skräpighet och förfall.

De stallar varav endast ett par väggar återstå torde väl saklöst kunna rivas bort. Reparation kan inte komma ifråga. Något annorlunda ställer det sig med hus, som endast sakna dörr, inrede eller dylikt och vars tak är bristfälligt. Här är reparation tänkbar, men blir sannolikt aldrig utförd, enär allt löst och slutligen stycken ur väggarna försvinna i form av bränsle.

En synnerligen grundlig upprensning och bortrivande av de gamla stallar med mycket omild hand vore här av största nöden. Det kan också starkt ifrågasättas, huruvida stallarna numera ha någon uppgift att fylla, eller ens i nämnvärd utsträckning användes. Det finns bevisligen stallar som inte på många år använts eller besökts av ägaren. Genom arv och köp ha bondstadskammare bytt ägare många gånger om och till sist vet ingen vilken stall som en gång hörde kammaren till. Stadiga gångjärn och lås ha dock trotsat tidens tand och göra så ännu någon tid.

Något annorlunda ställer det sig då det blir frågan om boningshusen. Något 10-tal kammare äro öde eller i varje fall sedan många är övergivna. Här borde ägarna, som tidigare framhållits, åtminstone spika igen dörrar och fönster så pass effektivt att gratislogerandet stoppades. Kan icke ägaren uppspåras bör vederbörande kommunala myndighet gå till verket.

En annan detalj, som dels är betänklig ur eldfaressynpunkt och dels snart nog gör respektive kammare obeboelig, är det förhållandet, att skorstenarna i många fall äro i hög grad förfallna. I de flesta fall är en reparation en ren bagatell ur kostnadssynpunkt. Det torde väl vara frågan om inte en av myndigheterna föranstaltad gemensam reparation skulle bli billigast och bäst. Att för var och en släpa dit några tegelstenar och en bruklave blir en omständlig sak.

Till sist, men därför inte minst viktigt är att rensa väggarna från alla de reklamplakat som äro minst sagt anskrämliga och osnygga väggarna. Margarin- och bensinfirmor samt diverse nöjesetablissemang klistra och spika väggarna fulla med skrikande affischer. Bäst vore det om kamrarnas ägare ville riva ned anskrämligheten – ett förbud mot affischering existerar ju. Sker inte detta torde andra åtgärder få vidtagas.

Vad ovan antytts är förhållanden som torde vara kända av envar. De påpekade bristfälligheterna konstaterades även vid det besök intendenterna Palmgren och Ullenius gjorde på ort och ställe i förra veckan. Utan att på något sätt vilja föregripa de åtgärder vartill besöket kan föranleda torde den anmärkningen böra förutskickas, att respektive ägare av kammare och stallar böra ägna en viss uppmärksamhet åt bristfälligheterna.

Till slut uppmanas alla ägare av hus att snarast undersöka vilket nummer deras egendom åsatts, och därefter uppge namn och adress till kommunalnämndsledamoten O.D. Lundmark i Degerbyn – i de fall detta ännu ej skett.

Kyrkostallar (NV 29/9 1932)
Kyrkostallar i Skellefteå kyrkostad

Genom offentlig auktion, som kommer att förrättas lördagen den 5 nov. kl. 11 fm. låter kommunalnämnden för respektive ägares räkning för bortflyttning försälja följande bristfälliga kyrkostallar: N:r 3, 4, 14, 31, 32, 53, 58, 62, 65, 131, 140, 142, 149, 152, 154, 156, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 168, 169, 170. Betalning och bortflyttning av inropat stall skall vara verkställd senast den 6 dec. 1932. Övriga villkor tillkännagivas vid auktionstillfället.

Skellefteå den 29 sept. 1932.
Kommunalnämnden.

1937, inte helt välansat.

Bondstadstorget i Skellefteå återfår sitt ursprungliga utseende
(NV 22/5 1943)

Restaureringen med hjälp av samvetsömma börjad. Nära 400 kammare i kyrkostaden, ett 30-tal utan känd ägare.

Sedan några dagar arbeta ett antal vapenfria värnpliktiga i Skellefteå kyrkostad. Avsikten är att verkställa ganska omfattande flyttningar av hus för att därigenom täppa till de luckor som uppstodo vid senaste branden och, sedan detta är gjort, i samarbete med ägarna till övriga hus fortsätta konserveringsarbetet så långt pengar och arbetskraft räcka till.

De senaste 10–15 åren ha karaktäriserats av ett allt större förfall av många hus. Om inte kyrkostaden så småningom skulle glida mot sin förintelse voro ganska omfattande arbeten erfoderliga. På grund av att antalet delägare i ett hus med t.ex. åtta kammare kan närma sig 50-talet i ogynnsamma fall så förstår man svårigheten att ena alla dessa för en mer vittgående reparation. Om tillfället passar den ene så passar det inte den andre. När så Riksantikvarieämbetet ställde arbetskraft till förfogande och Skellefteå kommun anslog en summa pengar till material och arbetsledning beslöts att sätta arbetet igång.

Intresset från kammarägarnas sida visade sig över förväntan gott. Samtliga som hittills tillfrågats ha förklarat sig villiga att bidraga med virke och dylikt allt efter råd och lägenhet. Hittills har ingen gjort några svårigheter utan alla ha tvärtom ställt sig synnerligen välvilliga till arbetet som naturligtvis innebär stora fördelar för dem när det väl blir färdigt.

Antikvarien dr. B. Berthelsson från Riksantikvarieämbetet samt amanuensen H. Beskow från Umeå besökte häromdagen Skellefteå och därvid enades man i princip om hur arbetet skall bedrivas. Vid ett samtal med dr. Berthelsson fick N.V:s medarbetare höra hur man har tänkt sig det hela. Det går i korthet ut på att sedan ett hus flyttats öster om Torget skall gluggen vid ”Storgatan” täppas till genom att tre bakomliggande hus flyttas fram. Därefter kommer nordligaste raden öster om vägen till Gammelstaden att flyttas på vägens västra sida och ett par norr om denna rad liggande hus att flyttas fram, liksom till sist de två återstående husen i den nordvästra längan. I stället för tre stumpar och en stor ”glugg” har man på detta sätt fått två sammanhängande rader norr om Storgatan och Torget återfår sitt ursprungliga utseende. Det blir sammanlagt bortåt 80 meter hus som skola flyttas.

Slutligen framhöll dr Berthelsson den förståelse som de kommunala myndigheterna visat genom att anslå pengar till arbete och uttryckte sin stora tillfredsställelse med att arbetet kommit igång. Det är i första hand kommunen själv som genom sin välvilja gjort arbetet möjligt.

Riksantikvarieämbetets representant i Kyrkostadskommittén red. sekr. E. Westerlund lämnar en del sakuppgifter om kyrkostaden. Hela staden består av drygt 390 kammare. Den exakta siffran beror litet på hur man räknar enär i några fall ett par kammare mer eller mindre definitivt slagits ihop till en. Beträffande närmare 30-talet av kamrarna har man ännu ingen som helst uppgift om vilka som är ägare. I den mån ägarna inte kunna spåras upp kommer Kyrkstadskommittén att ta hand om dessa kammare åtminstone till dess ägaren anmäler sig. Men han får vara beredd på att på något sätt styrka sin rätt. De som veta med sig att de inte anmält sig böra snarast möjligt göra detta, då ägarförteckningen skall revideras inom kort. I de fall att någon köpt eller på annat sätt förvärvat kammaren och inte meddelat detta bör även det ske omedelbart. Den gamla förteckningen lider nämligen av mycket stora brister. Far, farfar eller svärfar till nuvarande ägaren skylta ofta i papperen. Detta förhållande måste rättas till.

Sedan är det en annan sak som ägaren bör komma ihåg. De arbeten som nu bedrivas fritaga ingalunda ägarna från deras s.a.s. normala underhållningsskyldighet. Söder om Storgatan blir det inga flyttningar utan där kunna reparationer när som helst utföras. Det gäller i första hand broar, luckor, skorstenar och tak. Åtskilliga luckor äro trasiga, flera ytterdörrar slänga på sina gångjärn och skorstenarna luta mot sitt förfall. Det åligger alltjämt ägarna att reparera dessa skavanker.

Slutligen hoppas kommittén på att i den mån framställningar göras om flyttning och flyttningsbidrag i någon form skall den mötas av samma välvilja som den hittills rönt. Då kommer arbetet att gå bra och resultatet bli att kyrkostaden efter några år är konserverad för överskådlig framtid.

Inför renoveringen (Dokument i Skellefteå museums arkiv, 1942–1962)

Från 1920-talet och framöver inträffade så väsentliga förändringar i bygdens allmänna kommunikationer, att övernattning i kyrkstaden vid besök på kyrkplatsen inte längre var lika nödvändigt som förut. Allt fler busslinjer inrättades:

Lövånger – Skellefteå (1920)

Luleå – Piteå – Skellefteå (1921)

Bureå – Skellefteå (1922)

Lövånger – Burviken – Skellefteå (1923)

Kåge – Skellefteå (1924)

Boliden – Skellefteå (1925)

Bygdsiljum – Burträsk – Skellefteå (1926)

Många nya vägar byggdes, och cyklar blev allmänt förekommande, särskilt bland ungdomar. Det blev möjligt att färdas långa sträckor och hinna tillbaka samma dag.

Kyrkstadsbranden 1937

Natten mot den 30 juli 1937 började det brinna i kyrkstaden och 10 hus med 40 kammare brann ned. Under flera år låg lämningar efter de utbrända husen som ett stort svart hål, nordväst om torget och upp mot de många stallarna i norr.

Man hade anledning att tro, att detta var början till slutet – att Skellefteå kyrkstad skulle gå samma öde till mötes som så många andra kyrkstäder vid den här tiden.

Men det blev inte så. Sommaren 1941 hade Riksantikvarieämbetet (Raä) i Stockholm tillsatt en kyrkstadskommitté som skulle studera kyrkstädernas aktuella läge. För att få ett underlag till dessa studier genomfördes en snabbinventering av kyrkstäderna i Västerbotten och Norrbotten.

Som ett resultat av detta arbete föreslog Raä, att en lokal kyrkstadskommitté borde inrättas i Skellefteå. Syftet var, som det hette, ”en systematisk skötsel och vård av kyrkstadskomplexet.”

Kyrkstadskommittén

Denna kommitté höll sitt första sammanträde den 16 juli 1942. Medlemmar var landstingsman Nils Lundmark och kyrkvaktmästare August Lindgren (utsedda av kommunalnämnden), prosten K.A. Fellström och kyrkvärden K.F. Wikström (utsedda av kyrkorådet) samt för fornminnesföreningen redaktören Ernst Westerlund.

Fellström blev ordförande och Westerlund sekreterare.

Kommittén var enig om ”att det huvudsakliga och mest väsentliga av den gamla kyrkstaden måste för framtiden räddas från vandalisering och undergång.”

En första renovering

Ett halvår senare meddelar Raä, att vapenfria värnpliktiga kunde tänkas komma till Skellefteå och hjälpa till med kyrkstadens renovering. Kronan skulle betala deras inkvartering och underhåll, under förutsättning att kyrkstadskommittén svarade för en god arbetsledning. Arbetet gällde omflyttning och reparation av kyrkstadshus efter 1937 års brand. (De inkvarterades i prostgårdens västra flygels rum enl. Lars Jonsson, 1986-09-23, Livet i våra kyrkstäder – Vuxenskolans cirkelredovisning 1986-87)

Det kunde ske genom att tre husrader, som låg norr om genomfartsvägen, reducerades till två.

Som arbetsledare anställdes byggmästaren Otto Nordmark, Brännan. Han rapporterade vid sammanträde den 30 september 1943, att arbetet med husflyttningen pågick och skulle fortsätta så länge vädret tillät. Sedan skulle man börja med inredningsarbeten.

Renoveringsarbetet med ett 10-tal vapenfria värnpliktiga fortsatte somrarna 1944 och 1945. Som slutdatum sattes 20 juni 1945, då stadens 100-års jubileumsutställning skulle öppnas.

Den ekonomiska redovisningen för denna första renovering visade inkomster på 7.432 kronor och utgifter på 7.480 kronor. En brist således på 48 kronor. Men kvarvarande redskap i kommitténs ägo värderades till 25 kronor. Detta var 1946 – det var billigt på den tiden!

Nya yttertak och toaletter

Det var takspån på alla gamla kyrkstadshus. När kyrkstadsstyrelsen 1954 frågade Raä om vad som var den bästa taktäckningen blev svaret, att ”takspån var bäst men tegel kunde gå an”.

I brist på pengar diskuterade kyrkstadsstyrelsen hur toalettfrågan borde ordnas. Det fanns ett utedass vid stallarna för män och kvinnor med fyra sittplatser i varje, men hälsovårdsnämnden ansåg, att ”en fullgod VC-anläggning snarast borde utföras”. Redan 1959 hade också byggnadskontoret upprättat ett förslag till en sådan. Men därmed blev det.

Det som oroade mest var de bristfälliga yttertaken som vållade vattenskador i kamrarna. Efter 1962, då Kvistforsens kraftverk blev färdigt, öppnades vissa möjligheter att få bidrag av regleringsmedel för sådana ändamål.

I samråd med kyrkstadsstyrelsen sökte och fick Skellefteå landsförsamling bidrag av särskilda regleringsmedel för kyrkstadens renovering. För detta köptes taktegel, varefter kammarägarna meddelades att de kunde få detta tegel gratis, bara de själva svarade för att det blev upplagt.

Arbetet med husflytten (sammanställning av Alvar Edlund, Örnsköldsvik)

Under 1943 – 1945 flyttades och reparerades stugor och stall av vapenfria värnpliktiga. De tomrum som uppstod efter branden 1937 fylldes med stugor från den nordligaste raden.

Alvar Edlund, Örnsköldsvik, har 1980 sammanställt namnen på de personer som under tre krigssomrar arbetade med detta projekt. Bland de 40 vapenfria männens yrken kan nämnas; skogsarbetare, sågverksarbetare, jordbruksarbetare, vägarbetare, kolare, målare men även folkskollärare, bildhuggare, mjölnare, bagare, handelsbiträden, chaufför, evangelister och många predikanter och pastorer. De kom från hela Sverige; Norsjö, Adak, Umnäs, Bastuträsk, Bureå, Boliden men även, Härnösand, Arnäsvall, Jättendal, Österfärnebo, Örnsköldsvik, Gävle, Gnarp och Ulricehamn, bland annat. Männen var i ålder från 25 till 45 år.

Klicka på kartan för att se den i större format

Olagliga reparationer i Bonnstan. Kyrkstadsstyrelsen överväger åtal
(ur NV 2/7 1958)

Kyrkstaden i Skellefteå, som länge legat i lägervall, har under senare år börjat uppleva en renässans. Efterfrågan på kamrar är ofantligt mycket större än tillgången och priserna har skjutit i höjden. Förr kunde man köpa en kammare för 25 kronor, nu är 2000 ingen summa. Folk har tydligen insett tjusningen med ett eget krypin i den pittoreska kåkstan vid älvbrinken.

Nu råder liv och verksamhet i Bonnstan. Man reparerar och putsar för sommarens utflykter. Men många gånger går verksamhetslusten över det tillåtnas gräns. Alltför många saknar pietet för den stil som kamrarna byggts i. Man kasserar dörrar med handsmidda lås och beslag och sätter in paneldörrar med patentlås eller klär dörrarna med uniteskivor. De gamla fönstren byts ut mot moderna, som kraftigt bryter mot de timrade väggarna, och spåntaken försvinner mer och mer till förmån för plåt eller fiberplattor.

Intendent Ernst Westerlund, som är ordförande i kyrkstadsstyrelsen, är beklämd över utvecklingen. – Ändringar och reparationer av detta slag är inte bara olämpliga, de är också klart olagliga. Före varje ändring av exteriören måste byggnadsstyrelsens tillstånd inhämtas. Vi inom kyrkstadsstyrelsen har ideligen gjort ingripanden och med lämpor sökt förmå ägarna att utföra de reparationer som behövs stilriktigt. Resultatet är långt ifrån lysande. Andra former av ingripanden har allvarligt diskuterats och blir det ingen bättring så kan vi inte göra annat än skicka polisen på dem som inte följer våra bestämmelser.

– Folk verkar totalt ha tappat sinnet för sammanhang. För bara 75 år sedan skulle man självmant gjort det som behövts, riktigt och äkta. Men se bara på dörrarna! Vad har en avlagd kammardörr här att göra? Inte nog med att formatet ofta är större, så att dörröppningen måste sågas upp och att stilen bryts, dörrarna är dessutom så svaga att jag garanterar att jag trycker in dörrspegeln med ett par sparkar. Och varför ska folk köpa dyrbara men stilvidriga paneldörrar, när man kan göra en enkel och vacker dörr själv mycket billigare! Och dörrarna av unite! Jag tycker folk borde ha insett, att efter ett par år är sådana dörrar både fula och regelvidriga, menar Ernst Westerlund.

Plåttak tillåts.

– Takbeklädnaden är också ett problem. Det riktiga vore ju näver eller spån, men sådan takbeklädnad är både dyr och föga hållbar. Därför har vi varit tvungna att medge tillstånd till plåttak, men på det uttryckliga villkoret att det målas. Men hur många har brytt sig om att göra det! Invändigt bör folk själva få bestämma hur de vill ordna det, men det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att exteriören bevaras i sin gamla stil. Det är verkligen inte för mycket begärt att de som har lyckan att äga en bondstadskammare ser till att detta värdefulla kulturminne bevaras i sin ursprungliga form, säger Westerlund.

Ge riktlinjer!

– Jag är djupt oroad över utvecklingen i Bonnstan, säger kyrkoherde Axel Boström, som genom sina ansträngningar att skapa bonnstadstraditioner kring storhelgerna kanske mer än någon annan bidragit till Bonnstans renässans. I enstaka fall har jag själv ingripit för att avråda från modernt krafs, när man kunnat göra vackrare och billigare med andra medel. Invändigt bör ägarna naturligtvis få bestämma själva, men varför inte samla dem och ge dem riktlinjer för hur det bör vara? I samband med Graningeverkens kraftverksbygge ansökte kyrkorådet hos kmt om en halv miljon kronor som kompensation för förlorade skönhetsvärden. Därav var 200 000 avsedda till uppsnyggning av bonnstadsområdet och 300.000 skulle fonderas för framtida vård. Får vi dessa anslag är det möjligt att en genomgående uppsnyggning kan ske, åtminstone så att väggarna får en enhetlig och passande impregnering och takbeläggningen blir enhetlig.
R. Berg

Landsförsamlingens kyrkofullmäktige (ur NV 16/6 1967)

I fråga om Bonnstan hade fullmäktige tagit del av en utredning om äganderättsförhållandena beträffande markområdet i Skellefteå kyrkstad, som Bonnstan mera korrekt heter. Utredningen är utförd av lantmätare Gert Hållén och där framgår att Skellefteå landsförsamling, äger 85,5 procent och Skellefteå stad äger 14,5 procent av markområdet.

Doktor Gunnar Prawitz har uttalat sig i ärendet och anser att landsförsamlingen äger hela markområdet. Arkitekt Bengt Lidström har utarbetat ett förslag till sanering av kyrkstadsområdet. Förslaget tar sikte på sanitära åtgärder, ordnande av parkering, uppsnyggning av området vid älven och en ny ordningsstadga för kyrkstadsområdet. Lidström har också utarbetat en preliminär kostnadskalkyl där det framgår att saneringen skulle kosta cirka 450 000 kr. Kyrkofullmäktige beslutade att Lidströms förslag till sanering av kyrkstadsområdet skall ligga till grund för vidare diskussioner i ärendet. Vidare beslöts att en undersökning skall göras av förhållandena i samband med eventuella avgifter i framtiden för kyrkstugeägarna. Resultatet av undersökningen skall presenteras vid fullmäktiges oktobersammanträde. Fullmäktige beslutade också att en ny stadga för kyrkstaden skall upprättas.

Andrea Forsell ansåg att vägen genom kyrkstaden skulle stängas av under högtider: pingst, midsommar etc. Hon fick medhåll av Rickard Persson och C B Nygren medan Martin Karlsson tyckte att fullmäktige inte skulle blanda sig i saken eftersom festligheterna i kyrkstaden ombesörjes av ungdomsförbundet. Fullmäktiges ordförande Paul Stenmark fann att mötet inte kunde besluta i saken eftersom frågan togs upp under övriga frågor och inte var förberedd. Eftersom åsikterna inom fullmäktige var delade måste ärendet förberedas, innan beslut kan fattas.

Hallå! Vem äger kyrkstugorna? (ur VF 24/11 1969)

Vem äger 70 kyrkstadskammare i Skellefteå? Ja, den frågan ställer sig också kyrkstadsstyrelsen. Nu har man i en annons uppmanat eventuella ägare till dessa 70 kammare att ge sig till känna, och det ska man göra inom sex månader. Annars tillfaller äganderätten, styrelsen. Antikvarien Peter Gustafsson, Skellefteå, berättar för VF att man i flera år sökt efter ägarna till dessa kyrkbostäder. Men förgäves. Vi har lagt ner ett omfattande arbete på att spåra dem. Men det har inte lett fram till något resultat.

Vad kan nu detta bero på? undrar Gustafsson. Det kan ju vara så att de gamla ägarna är döda för länge sen. Barn och barnbarn har flyttat härifrån till andra orter och kanske dels glömt bort eller kanske rent av inte vetat om att deras förfäder hade en bondstadskammare. Intresset för kammaren har naturligt nog också uteblivit om man bor långt härifrån.

Antikvarie Gustafsson tror att det blir en kyrkstadsstyrelse som tar hand om kammare som inte finner sina ägare. Men sen? Det är svårt att säga. Man kan nästan inte hyra ut dem heller. Det här med kyrkstäder är ett känsligt kapitel som har lagar och förordningar som daterar sig från ett kungligt brev någon gång på 1800-talet.

Från kyrktornet 1969

Oro bland ägare till kyrkstadskammare (VF ­1970-tal)

En skrivelse som kyrkstadsstyrelsen i Skellefteå tillsammans med en utredningskommitté tillsatt av drätselkammaren, sänt ut till alla ägare av s.k. kyrkstadskammare har väckt en viss oro.

Det har visat sig att många ägare till kyrkstadskammare inte uppfyller de gällande föreskrifterna. Bl.a. föreskrivs det att man skall bo minst en mil från kyrkan för att man skall ha rätt till kyrkstadskammare.

Vi har skickat ut det här frågecirkuläret för att kontrollera eventuella ändringar i äganderättsförhållandena, säger intendent Ernst Westerlund till VF. Det är långt ifrån alltid det händer att ägare till kyrkstadskammare anmäler, när äganderättsförhållandena ändras. Det betyder att ägarförteckningen blir inaktuell.

Flera av dem som fått cirkuläret och vet med sig att de inte uppfyller kraven för att få ha en kyrkstadskammare har blivit irriterade över den kontroll som nu företagits.

En del tror också att undersökningen kommer att resultera i någon form av beskattning, säger intendent Westerlund. Men något sådant är det inte alls fråga om. Vi strävar bara efter att klara upp de fall där äganderättsförhållandena är oklara.

Ett stall för serveringen (ur NV 19/5 1970)

Ett stall där centralen för serveringen på kyrkstadstorget hade inköpts för 2000 kronor, meddelades pingsten 1970.

Vården om Bonnstan (insändare i NV 13/4 1972)

Undertecknad läste med intresse om den tilltänkta nämnd, som ska bevaka att det gamla kyrkstadsområdet bevaras så pietetsfullt som möjligt. Har ingen sådan samordnande nämnd funnits tidigare, så är det verkligen på tiden att den kommer till stånd. Många har säkerligen med undran och oro frågat sig hur det kunde vara möjligt att man så sent som förra året i en helt avvikande byggnadsstil uppför en ”toalettbyggnad” mitt bland de gamla timrade husen.

Platsen är det inget fel på utan byggnadsstilen. Artikeln talar om hur viktigt det är att fönster och dörrar ser tidsenliga ut, men gäller inte detta även byggnadskroppen för övrigt? Räcker det om nya hus får någorlunda rätt färg, höjd och takvinkel? I så fall har den blivande nämnden inte så stor uppgift. Vem beslutade i fråga om toalettbygget? Hade dr Westerlund också fått tillfälle att yttra sig undrar frågande

Skelleftebo

Start för uppsnyggningen (ur Tidningen Vi 13/9 1975)

150.000 kronor användes till en första uppsnyggning av Bonnstaden i Skellefteå. Beredskapsarbetare har hissat upp hus, lagat broar, tak och dörrar. 1968 blev VAB (Västerbotten-kommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor) färdiga med en utredning, enligt vilken det skulle kosta 3,5 miljoner att överföra Bonnstan i allmän ägo. – Men det är exklusive inlösen av husen, tillägger Ernst Westerlund. Dom ligger på ofri grund, på prästjord. Man får räkna med minst 40.000 kronor per kammare. Allt som allt skulle det röra sig upp emot en halv miljard.

 

Order från kyrkstadsstyrelsen: Sälj eller reparera! (ur NV 9/7 1976)

Sälj kamrarna om ni inte vill vara med och reparera dom! Spekulanter finns det gott om.

Det beskedet fick 150 kyrkstugeägare som på torsdagskvällen mött upp i församlingshemmet för att diskutera restaurering och brandskyddsfrågor med kyrkstadsstyrelsen. Det är främst fasaderna mot Brännavägen som ska snyggas upp – en åtgärd som kyrkstadsstyrelsen beräknar ska kosta ca 100 000 kronor.

– Det är riktigt ynkligt hur norra sidan ser ut, säger komminister Allan Stefansson, ordförande i kyrkstadsstyrelsen. Eftersom just de kamrarna alltid varit i sämst skick har ägarna också själva reparerat dem – och följaktligen ser fasaderna ut som ett lapptäcke. Nån har målat grönt – en annan blått …

Men nu ska det bli ordning på torpet. Eftersom många kamrar på norra sidan är i så dåligt skick att de inte går att reparera med timmer, föreslår kyrkstadsstyrelsen att alla fasader mot Brännavägen brädfodras med stående panel. Farliga balkonger ska bort, dörrar och tak bytas ut så att allt blir enhetligt.

– Men eftersom stugorna är enskild egendom kräver ämbetet att vi upprättar kontrakt med alla ägarna. Det finns bonnstadskamrar som har 40 ägare – och det finns 400 kamrar. Riksantikvarieämbetet vet med andra ord inte ett skvatt vad det är fråga om, säger Ernst Westerlund, som är ämbetets representant i kyrkstadsstyrelsen. Men det kanske går att tala med dom …

– För det finns ju enklare sätt, fortsätter Westerlund. De tre senaste somrarna har vi reparerat både här och där – utan att fråga en käft. Det är knappast nån som blir arg för att man förbättrar deras hus alldeles gratis …

Kyrkstadsstyrelsen hoppas ändå att stugägarna inte ska behöva betala hela upprustningen själva. Ca 30 000 kr finns kvar av de regleringsmedel som Graningeverken lämnade när Kvistforsen byggdes ut. Dessutom räknar man med bidrag från kyrko- och kommun-fullmäktige.

– Kan man tvinga stugägarna att betala renoveringen, undrade någon. – Ja, svarade Ernst Westerlund. Enligt ordningsstadgan som länsstyrelsen utfärdade 1953 kan man, om stugan är i sådant skick att det är nödvändigt, reparera på ägarens bekostnad. Den här paragrafen har ännu aldrig tillämpats, trots att det skulle behövts många gånger. Men – för det mesta kommer vi ju överens ändå …

Inventering av Bonnstan 1977 (Lennart Sundquist, 1977)

Vid branden 1937 skadades kammare nr: 225, 227, 230, 232, 233, 234, 235, 236, 354, 355, 358, 359, 361.

Huskroppar med kammare 367-382 och 383-386 är flyttade i luckor i husraderna norr om vägen. 407 och 408 har flyttats till östra sidan av scenen.

Vid branden 1970 brann kammare nr 29–30 ned helt. Hus med kammare 25–28 skadades.

Vid samtal med kammarägare vid inventeringen framkom diverse önskemål, t.ex. uppfyllnad av älvsbacken så pass att de syd-västligaste husen står kvar.

Och hur ställer sig styrelsen då reparation av murstock bör bekostas av samtliga kammarägare, men någon inte ställer upp – måste inte övriga kammarägare som därmed på snålskjuts fått sina murstockar reparerade vara med och betala kalaset? Kan styrelsen agera i sådana fall?

Brandsyn i Bonnstan (ur NV 17/9 1979)

Sotarmästare Sture Fuhrman gick brandsyn i Bonnstan – första brandsynen på 29 år. Kammarägarna är spridda över hela Sverige och få nycklar fanns att tillgå. Men i de stugor han kom in i har han ofta dömt ut spisen på löpande band. Han skriver inte ut brandsynsprotokoll för en eller två kamrar, när han inte kan nå de andra kamrarna som har påstick till samma rökgång. – Spisarna är murade på timmerstockar, förklarar sotarmästaren, de har sjunkit ned med åren. Då blir det sättningar i muren och det blir fogöppningar.

Av 260 av de redan besiktigade murarna har drygt hälften dömts till ommurning eller att rivas helt! Redan 1950 påtalade han för brandmyndigheterna att det var svårt att få tag på ägarna för att komma in och göra ett rejält jobb.

Brandchefen Henning Drugge säger att problemet är gammalt och att man tryckt på kyrkstadsstiftelsen men inget har hänt. – Om stiftelsen kunde dra in ett gemensamt brandlarm för alla stugor, skulle det bli betydligt säkrare, menar Drugge.

40 kamrar rustas i Bonnstan (VF 11/10 1979)

Renoveringen av Bonnstan i Skellefteå fortsätter. I höst blir det en ny etapp, där en husrad med 40 kamrar ska rustas upp. Nu engagerar sig även kommunen i kyrkstaden. I tisdags uppdrog kommunstyrelsens arbetsutskott åt gatukontoret att projektera markarbeten i Bonnstan.

Kyrkstadsstyrelsen har diskuterat saken tidigare med folk från kommunen, länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och museet. Det finns förutsättningar att utföra arbetet som beredskapsarbete. Då måste kommunen stå för ansökan, och även svara för de kostnader som går utöver statsbidraget.

På sju punkter planeras åtgärder. Storgatan genom kyrkstaden måste sänkas. Husen tar skada när gatan ligger 50 centimeter högre. Styrelsen vill att den sänks, görs smalare och grusas. Sen vill man ha stopp för genomfartstrafik.

  • Hela området behöver dräneras. Husen ligger lågt och vatten tränger in under golven.
  • Tre stallar bör flyttas. De kommer då parallellt med övriga husrader och festplatsen blir större.
  • Parkeringsplatser för 20-talet bilar bör göras i ordning.
  • Luftledningar för elström bör läggas i marken.
  • Gatubelysningen ses över. Kanske göras mer miljöanpassad.
  • Tvärgator och andra vägar i området ses över och grusas.

46 kammare renoverades förra hösten, i samråd mellan ägare, länsantikvarien, Riksantikvarieämbetet och kyrkstadsstyrelsen. Kammarägarna har satsat 1 500 kronor vardera och resten har kommit ur Kvistforsens regleringsmedel.

Alla hus ska renoveras så småningom. Riksantikvarieämbetet har lovat bidra med 20 000 kronor till projektering.

Ingen solidaritet i Bonnstan (NV 30/6 1980)

Solidaritetstanken mötte ingen större förståelse när Bonnstans kammarägare möttes på söndagen i Skellefteå för att diskutera framtida restaureringar av kyrkstugorna.

Kyrkstadsstyrelsens förslag att samtliga kammare delar solidariskt på kostnaden för styrelsens 8-åriga restaureringsplan stötte på patrull.

Ett motförslag rev upp en debatt som tog flera timmar i anspråk. Motförslaget innebär att var och en själv bestämmer när och hur kammaren ska rustas upp.

Tidigare år har restaureringen skett i enlighet med kyrkstadsstyrelsen och Riksantikvarieämbetets direktiv. Ett engångsbelopp har fallit på kammarens lott – hälften av kostnaden för upprustningen. Under de senaste åren har denna summa varit 1 500 kronor. Men i år hade beloppet behövt höjas till 2 000 kronor.

Solidaritet
Kyrkstadsstyrelsen hade inför kammarstämman utarbetat ett förslag som skulle göra restaureringen av Bonnstan mindre kännbar ekonomiskt. Styrelsen ville slå ut engångsbeloppet över hela 80-talet. 300 kronor per kammare och år, löd förslaget. Alla för alla, var principen.

När kyrkstadsstyrelsen presenterade förslaget mötte det dock motstånd från en del håll. Varför skulle den som hade en kammare i bra skick betala lika mycket för sin upprustning som den med dålig standard? undrade kritiken. Ett motförslag presenterades. Det innebar att den som ville sköta sin egen restaurering skulle få göra det. Då skulle han slippa avgiften för restaureringen av Bonnstan – kvar var endast den privata restaureringskostnaden.

Kluvet möte
Förslaget vållad genast debatt. Motförslaget fick anhängare, men kyrkstadsstyrelsens förslag mötte också förståelse. Stämman var delad i två läger.

Efter en dryg timmes diskussion var det dags för omröstning. Men innan röstningen gjordes klargjorde kyrkstadsstyrelsen att ett ”jämnt” röstutslag inte kunde tas som beslut.

Röstningen gav siffrorna 38 för kyrkstadsstyrelsens förslag och 44 för motförslaget. Det ansåg inte kyrkstadsstyrelsen utslagsgivande. Man beslutade därför att komma igen med frågan vid ett nytt möte i oktober eller november. Då ska de båda förslagen presenteras utförligt. Då ska också röstningen ske efter röstlängd – med en röst per kammare.

Långtidsplan omintetgörs?
En seger för det så kallade motförslaget vid höstens extramöte innebär att kyrkstadsstyrelsens och Riksantikvarieämbetets 8-årsplan för upprustning av Bonnstan omintetgörs. Endast en samordnad restaurering och ett gemensamt ekonomiskt ansvar kan klara planen, säger styrelsen. Planen är omfattande och ur antikvarisk synpunkt grundligt genomförd. Den har kostat 20 000 kronor att utarbeta.

– Men det viktigaste är inte att en förnuftig restaureringsplan hotas, säger John Olofsson, styrelseledamot, vi ser det som betydligt allvarligare att själva solidaritetstanken hotas. Kyrkstugeägarna ser inte likadana ut. En del kan mycket väl klara sin restaurering själva. Andra – främst de äldre – har svårigheter att klara sig på egen hand. Och om inte alla drar sitt strå till stacken – det vill säga, delar solidariskt på kostnaderna – skjuter utgifterna i höjden på ett sådant sätt att hela Bonnstan hamnar i farozonen.

Anders Köhler

Lotteripengar till Bonnstan? (NV 21/11 1980)

Kyrkstadsstyrelsen i Skellefteå vill ha pengar ur lotterimedelsfonden för att renovera Skellefteå kyrkstad.

Den får medhåll av länsantikvarien som skriver till utbildningsdepartementet att Skellefteå kyrkstad är en av de viktigaste kulturmiljöerna i Västerbotten. Kyrkstadstyrelsen bör få 150 000 kronor ur lotterimedelsfonden, tycker länsantikvarien.

150 000 kronor till Bonnstan (NV 3/4 1981)

Skellefteå kyrkstadsstyrelse får 150 000 kronor för att göra i ordning Skellefteå kyrkstad.

Det beslöt regeringen på torsdagen. Pengarna ingår i en pott på drygt 1.890.000 kr, som går till olika investeringsprojekt inom kulturområdet i landet.

Ny ordning (VF 18/6 1981)

Även stadsbor får äga kammare

Varje kammarägare satsar 2 000 kronor och kyrkstadsstyrelsen lika mycket i bidrag. De som absolut vill får göra arbetet själva, men utan bidrag.

Kommunen dränerar, sänker Storgatan, byter ut luftledningar mot kabel och byter ytterbelysning. Alla kamrar förses med serielås, för brandsynens skull. Enmilsgränsen slopas i ordningsstadgan, också stadsbor får äga en kyrkstadskammare.

Det är planen för Bonnstan i Skellefteå. Från midsommar presenteras den i en utställning och söndagen efter midsommar sammanträder kammarägarna för att säga sitt om planen.

– Det här är något av kompromissförslag, säger John Olofsson, kommunens representant i kyrkstadsstyrelsen. I fjol röstade majoriteten för att de som vill ska kunna göra renoveringen själva. Vi har tyckt att det varit lämpligt med ett enhetligt utförande, men vi hoppas att uppnå ett bra resultat också på det här sättet.

Två etapper, ett hundratal kamrar, har renoverats redan. Där har man tagit ut 1 500 kronor av varje ägare. Alla har betalat.

Styrelsen har också myndighet att genomföra en renovering.

– Ägarna är skyldiga att underhålla sina kamrar, påpekar John Olofsson. Enligt stadgan kan styrelsen, om någon försummar detta, utföra arbetet och ta betalt. Många tycker att myndigheterna blandar sig i lite för mycket. Men det var knappast bättre förr, säger Olofsson. När kyrkstaden flyttades efter branden 1835 hotades de som dröjde med försäljning.

Elden är fortfarande ett hot mot Bonnstan. Men också tidens tand. På 1930-talet tyckte museichefen Ernst Westerlund att den var ”nedsäckad”. Hälsovårdsnämnden körde bort stallarna och det förekom att en kammare såldes för 5 kronor. Kyrkstäderna var överspelade, de revs eller fick förfalla.

Men sedan 1950-talet arbetar en kyrkstadsstyrelse som väl vet värdet av dessa 116 hus. De tänker se till att kyrkstaden bevaras och renoveras. Det vill man klara av under 1980-talet.

Kyrkstaden ska bevara sitt ursprungliga skick – modell 1840 ungefär. Husen blir grå, nytt virke mörknar med tiden, öppna spisar behålls och ingen elström får dras in. Arbetet ska utföras noggrant.

Styrelsen har lyckats samla in pengar från fonder, reglerings- och lotterimedel osv. AMS går inte in, eftersom kamrarna är i enskild ägo.

– På 1950-talet kunde man löst in hela kyrkstaden för en billig penning, tror John Olofsson. Men nu har den stigit i värde. Det skulle säkert kosta fem miljoner. Det har vi ingen tanke på att göra. Det värdefulla med Bonnstan är att den används ungefär som på gammalt vis.

Ägarförhållandena har man försökt utreda. Totalt finns det omkring tusen, några bor utomlands. Trots enmilsgränsen bor numera en fjärdedel i Skellefteå centralort. Därför vill man ändra stadgan.

Till fjolårets sammanträde kom 200 ägare. Man hoppas att intresset ska vara stort även i år. Alla får kallelse och en beskrivning av renoveringsplanen. Den har utarbetats av en sakkunnig i Luleå, som gått igenom alla husen i detalj. Riksantikvarieämbetet har bekostat undersökningen.

– Här har åtminstone 15 generationer sockenbor haft egna kammare att bo i efter besvärliga resor till kyrkplatsen, säger John Olofsson. Att kyrkstadstraditionen lever kan vi se på olika sätt. Kyrkstadens bevarande är en kulturell uppgift, därför är det rimligt att fördela kostnaderna mellan ägare och styrelse. Men en renovering höjer också kamrarnas värde i pengar, menar Olofsson.

Kyrkstaden, Skellefteå (NV 7/9 1981)

Till entreprenör för renovering av Skellefteå kyrkstad åtgärdsprogram 3, har utsetts firma Byggmästare Eskil Morén, Skellefteå. Arbetet kommer att utföras under tiden september 1981 – maj 1982.

Hus av bondstadskamrar (Cirkel i Studieförbundet Vuxenskolan Skellefteå Museum 1981-82)

Märta Andersson, född 1903 och uppväxt på Prästbordet, berättar i en sammanställning av studiecirkelmaterialet, om sina anförvanter och om livet förr. Märtas farföräldrar var Anton och Malin Andersson. Han var född år 1843 i Åbyn, Burträsk. När han träffat sin tillkommande, Magdalena Eufrosyna Backman, som var född i Drängsmark och arbetade hos Clausén på Stenbacka, flyttade de till Prästbordet där de byggde sig en gård av bondstadskamrar i västra delen av Prästbordet intill 1:a komministergården ”Väst i gången”.

Bonnsta’n byggminne (ur NV 27/10 1982)

Skellefteå kyrkstad, ”Bonnsta’n”, kommer att förklaras som byggnadsminne som den andra kyrksta’n efter Lappsta’n i Arvidsjaur.

Kyrksta’n i Skellefteå har inte mindre än 1 050 registrerade ägare och länsantikvarie Karin Eriksson har skrivit till hela 392 kammaransvariga för att få ett godkännande av byggnadsminnesförklaringen.

– Det var jobbigt, men så pass många som 344 svarade. Bara en var emot, berättar Karin Eriksson. Därför är det nu fritt fram för ett godkännande av länsstyrelsens styrelse.

Byggnadsminnesförklaringen gäller enbart byggnadernas exteriörer. Några konsekvenser för kammarägarnas möjligheter att använda husen kommer den inte att få.

De skyddsföreskrifter som följer med byggnadsminnesförklaringen betyder bl.a. att ägarna inte får riva byggnaderna, flytta dem eller göra förändringar. Äldre detaljer i exteriören ska bibehållas. Byggnaderna måste också underhållas så att de inte förfaller eller så att det kulturhistoriska värdet inte minskar.

En upprustning pågår just nu, bekostad av allmänna medel. Skellefteå kommun har också gjort insatser med toaletter, dränering m.m.

Skellefteå kyrkstad har i mycket bevarat sin karaktär från tillkomsttiden på 1830–40-talen. Den består i dag av 116 kyrkstadshus med 386 kamrar med olika ägare. Till det kommer tre stallar och en livrébod.

Men många kamrar är moderniserade (ur NV 1982)

– Var rädd om din kammare i Bonnstan!

Den uppmaningen riktar länsstyrelsen i en folder till alla kammarägare.

– Behandla din kammare med varsamhet om du renoverar, så den inte förlorar sina ålderdomliga drag. Vi har redan en mängd prov på 50, 60 och 70-talens heminredningssmak i kamrarna – välbevarade kammarinteriörer som visar äldre skeden börjar bli sällsynta, konstaterar länsstyrelsen.

– Kom ihåg, säger länsstyrelsen vidare, att kamrarna i Bonnstan använts som tillfälliga bostäder vid kyrkstadshelgerna. Detta har satt sin prägel på dem, de var ofta mycket enkelt inredda, ungefär som fäbodarna. Behåll den karaktären – undvik lyxupprustning, pruta på standardkraven.

Länsstyrelsen ger också en rad råd till den som tänker renovera sin kyrkstadskammare.

Den byggnadsminnesförklaring som nu är på gång gäller byggnadernas yttre.

Möjlighet finns dock att även få en speciellt välbevarad kammarinteriör byggnadsminnesförklarad.

Men, som sagt, interiörerna i kamrarna har moderniserats – det blir mer och mer sällsynt med tidsenligt möblemang och utrustning.

Denna modernisering vädjar länsstyrelsen att kammarägarna bryter. Bland annat gäller det möbler.

­– Gamla möbler har ofta varit målade med oljefärg eller tempera. Luta inte av dem! Rådgör med museet om hur de ska behandlas, manar länsstyrelsen.

Text: Tore Boström

 

Tidningsurklippen ovan är sammanställda av Birgitta Bjurman